När Kairo går under går hela världen under

Passerar vattenpumparnas gata, bilkarossernas, rullstolarnas, barnklädernas, verktygens, de rostiga burkarnas gata.

Jag ser mödrar utan skor som sover under träd med sina småbarn. Jag ser alla magra katter och hundar som går över motorvägar utan att blinka. Jag hör från dunkla caféer gubbars röster mumla: welcome.

Jag ser en utmärglad häst med synliga knotor. Jag ser ett par som dricker kaffe invid ett bord och på marken bredvid dem: ett nyslaktat får Jag ser en kvinna som piskar en åsna som drar en kärra och springer mot trafiken på en motorledsavfart. Jag ser en mamm äta foul på trottoaren med två små barn. Jag ser pojke sova på trottoaren med en plasttoffla som huvudkudde.

Jag går mitt bland bilarna för att trottoarerna inte finns eller så är de belamrade eller avstängda med block så att islamister inte ska kasta bomber på kyrkor och ambassader.

Jag hamnar i de fattigas kvarter där gatorna är av jord där tupparna går och fåren.

De boende ser en främling komma gående och deras reaktion är: vad kul!
Och de tycker det är lite spännande och deras andra reaktion är att försöka hjälpa.

Gatorna är ett hem.
Staden evig.

Här hänger tvätt i ruinerna

Det sägs att när Kairo går under går hela världen under.
Rimligt. Det tror jag på

Foul är foul

Vid stora fanérbordet med fötterna på slitna parketten.
Det är morgon innan värmen slår till.

Hur kan staden vara så pulserande varm och inte lösas upp?
Det känns som en omöjlighet.

Mannen jag köpte en speldosa av frågade om jag har skrivit en dikt om katter.
"Jag tror inte det", svarade jag "Skriv om Kairos katter", de lider" sade han.

Innan han gick hemifrån tog han med sig stora skopor med kattmat som han hällde ut.
Fast katterna var kräsna. De ville hellre ha kyckling. 

Vänliga ansikten värme flockas runt mig Nu törs jag handla på marknaden Nu vet jag att foul räcker till en middag och kostar två kronor Jag anar lite av klasskillnaderna Jag förstår lite vad min lärare menar när hon skrattar gott åt en tecknad serie i vilken en gubbe piskar en pojke som säger “Green Burger” istället för “Foul” Inte göra sig förmer, foul är foul. Egypten Egypten.

Bråte och ökensand

Att komma till en gammal stad som gammal (nåja) och påminnas om att jag en gång var ung och gick och gick i en annan stor stad: New York, men inte så HÄR uråldrigt gammal!

Allt är bekant fast jag aldrig varit här; hur trottoarerna är omöjliga att gå på; de små, små kycklingarna och de taniga katterna; sladdarna, elen, kablarna. 

Utanför köksdörren öppnar sig ett mörkt djupt schakt mot en bakgård fylld med bråte och ökensand. 

Det här blev genast ett hem. Parketten som trampats, partierna i golvet där det sviktar. Hissen i trapphuset i schaktet som knakar och motvilligt rör sig uppåt och nedåt. Jag kom in här och kände igen mig. Stenmosaiken i hallen. Allt liv som har levt här före mig. De stora tunga trämöblerna. Hammershøi-vibbarna. 

 Jag är ensam och känner mig som ett ensamt barn men eftersom rummen är besjälade är jag inte ensam. 

Jag skulle kunna stanna här för alltid. Alternativt: Jag har alltid varit här.

Vad ska allt bli av? frågar man sig. Var ska gatubarnen gå i skola? Vem ska se till att biltrafiken minskar? Att de gamla stammarna i alla hus ersätts med nya? 

 Ja, inte jag Jag är bara här Som gammal är jag här och vandrar i dammet och larmet mot norr mot syd mot öst och väst.

Staden Kairo verkar aldrig slut.

(88 Al Kasr Al Aini, Kairo, hos Xenia.)