Kärlekens Antarktis är i långa stycken mycket vacker. Stridsberg kan konsten att verkligen gripa tag med sitt språk. Berättelsen är en litterär fantasi om ett kvinnomord, löst upphängd på Catrine da Costa- fallet. Jaget i boken är den mördade Inni som talar efter sin död. Oerhört vacker är berättelsen om den mördades mamma Raksha som får besök av sin förra man, Innis styvfar Ivan. Deras trasiga relation skrivs så att även jag blöder, "de hade älskat varandra som två hundar."
Båda Rakshas barn är döda, lille Eskil som drunknade och nu den styckade Inni.
Men greppet att tala i jag-form med den dödas röst är minst sagt komplicerat för jag hör Stridsbergs egen röst ljuda, hon skriver en berättelse om nåd och om kärlek genom den mördade kvinnan. Hon gestaltar mordet på kvinnan om och om i boken och min tanke är: det där vet du ingenting om.
Stridsberg tror på en planerande mördare som långdraget rituellt har ihjäl huvudpersonen och dumpar hennes huvud i ett avfallshål och kroppsdelarna runt om i resväskor i Stockholm. Mördaren njuter och det är utdraget och vår stackars huvudperson hinner många gånger tänka att hon ska dö och att hon vill dö och så vidare. Men jag tror inte på det. Jag tror inte särskilt mycket på sådana mördare. Jag tror på slafs-mördare som typ börjar med att lappa till och sedan råkar gå för långt och sedan när man råkat ha ihjäl måste stycka kroppen. Jag tror på mördare som tycker enormt synd om sig själva efteråt. Inte på jägare som letar efter kvinnor som vill dö.
Nej, jag tycker inte om att hon låter Inni dö så där utdraget. Det är Sara Stridbergs fantasi. Jag älskar Sara Stridsberg på grund av hennes värme och godhet men jag tycker inte det är ett bra litterärt grepp, snarast sentimentalt. Och när det kommer till mordscenen: grymt. Minst lika grymt som de deckarförfattare jag vet att hon retar sig på som låter kvinnor dö.
Och hon förbiser också helt det självbedrägeri i princip alla jag känner med drogproblem lever i. Jag är lite tveksam till upplägget med den älskade lillebrodern Eskil som dör. Jag upplever det som stereotyp när hon ska beskriva de två utsatta barnens fosterfamiljer- hon tar den döda mammans perspektiv: Valles fosterfamilj är förstås kall.
Lille Valle, man älskar både honom och flickan Solveig men vilka är det Stridsberg egentligen skriver om undrar jag?
Och jag har i och för sig inte tagit heroin men jag anar att heroinet gör att man faktiskt helt struntar i sin avkommas väl och ve. Inni är en älskande mamma som springer runt på stan och letar tjack med babyn. Hon lyckas båda älska sin baby och knarka. Jag tror inte på att Inni kan hysa den moderliga omsorgen som Stridsberg väver fram med sin vackra väv.
Sara Stridsberg försöker skapa mening åt det meningslösa genom att fylla offret med sin egen röst. Men sorry, det blir något sliskigt av brygden.
