söndag 28 oktober 2018

För det första, för det andra



Jag drömde att jag oväntat fick pengar på kontot. Men inte särskilt mycket, runt 6990 kronor på ett konto och 4950 kronor på ett annat. När jag vaknade undrade jag vart mina drömmar tog vägen. Mitt storhetsvansinne? Varför drömma om realistiska summor? Känns enormt fjuttigt med ett så verklighetsanpassat drömliv.

För det andra springer det hela tiden människor över min stallplan. Jag behöver bygga ett stängsel. Tidigare i livet har jag varit bra på att försvara den stora tomma stallplanen med näbbar och klor. Nu är den en av miljontals spår genomkorsad plats. Sjunker.

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej när texten skrevs.

PR-människan dödar poesin

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej när texten skrevs.

Jag ser hur det tändes ett ljus i PR-människans ögon när jag presenterar en kompis känd från teve för PR-människan.
PR-människan stryker mig medhårs och smickrar mig. PR-människan bjuder på fest. När jag klär upp mig och går ser PR-människan till att jag hamnar på bilder som den kan visa sin uppdragsgivare. Så mäter PR-människan sina PR-framgångar.
PR-människan omöjliggör möten mellan människor utan avsikter.
En PR-människa inleder aldrig en relation om den inte tänkt igenom saken noga först, för PR-människan har varje relation en kostnad. PR-människan dödar poesin.

Kanske var hon fångvaktare förr. Nu behöver medelklassen nya yrken.

Längtar till min egen underjord

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej exakt när texten skrevs.

Nu har jag läst de tre delarna av Haruki Murakamis IQ84. Känslan av att Murakami är dum i huvudet finns kvar. Alla dessa upprepningar, att uttala allting om och om igen. Det var ett halvår sedan jag läste tvåan men det gjorde inget för han berättar ju handlingen igen. Han hittade sin egna litterära stil genom att skriva på engelska och sedan översätta tillbaka till japanska (Sam Anderson/ NYT).

I samma intervju beskriver han sig själv som en stor kastrull. Han kokar inte upp så snabbt men håller värmen länge när han väl börjat bli varm. Ja, och fiktionen är verkligen som en stor gryta. Som han rört om i så att det står härliga till.

För mig är Tengos faders död central. Som att författarjaget väver just denna berättelse för att orka med att faderns död. Och fadern är den oälskande som lämnar mörka skuggor i Tengos liv. Little People är problematiska för de flesta recensenter. Murakami får inte riktigt till det med dem. De är små skojiga gnuer som får mig att tänka på både Astrid Lindgrens underjordiska i " tu tu tu, lika många får i dag som i går". När Little People drar trådar från luften och från den anskrämligt fula Lyckodocksskallen Ushikawas hjässa ärt det som att Dostojevksij möter David Lynch minimänniskor som dyker upp i filmen Lost Highway, mamman och pappan blev små och dansar runt.

Jag har alltid tyckt om att vistas inuti Murakamis sagoberättande men samtidigt leds jag. Mitt hjärta slår långsammare. Som att jag är barn och att tiden går mycket, mycket sakta. Jag vill gå därifrån men kraften i berättelsen är starkare. Min upplevelse liknar mannens som sitter längst ned i brunnen i Fågeln som vrider upp världen. Inget händer, inget händer, inget händer men till sist ger väggarna vika och en annan värld uppenbarar sig.

I slutet av IQ84 låter Murakami sin kvinnliga huvudperson Aomame klättra upp för trapporna vid motorvägen för att komma tillbaka till den riktiga världen. På vägen upp passerar hon ett övergiven fönster där det står en benjaminfikus. Den stod där 8 månader tidigare också när hon skyndade sig ned för att hinna till sitt viktiga möte. Jag har sett den växten. Jag vet hur ljuset lyser på de dammiga bladen, hur övergiven den ser ut och jag kan se strukturen på den ljusa polyestergardinen.


Publiken älskar klasshat

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej när texten skrevs.

För ett par år sedan åt jag lunch med en poet. Han berättade hur mycket han avskyr insmickrande poesi. Det vill säga när poeten skriver texter så att publiken älskar honom eller henne. Han vill hellre väcka avsky än kärlek om jag förstod honom rätt. För att be om kärlek är att göra sig till hund. Så han måste ha avskytt att stå på Dramaten när publiken jublade åt hans dikter om hur man förnedrar de rika i villan i Bromma.
Under sena 90-talet när jag fortfarande var poet, skrev jag liknande texter. Där finns insprängda partier av hat mot de rika. Jag tyckte det var kittlande och edgy. Mina vänstervänner gillade det. Publiken på Arboga Festivalen gillade det. "Någon som inte älskar oss har våldtagit vårt land" hojtade en gång Maria Pia Boethius och publiken jublar.  Klasshat är publikfriande och...töntigt.


Apropå:
Jens Liljestrand
Åsa Lindeborg

Där i dunklet vill jag vara, mot det öppna

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej exakt när texten skrevs.

Det här med Odysséens "värld i vardande, rörlig och vidöppen mot djurriket men lika mycket mot dödsriket och gudariket, och människorna i den verkar ofullgångna" går jag i gång på, där i det öppna dunklet vill jag vara. Tredje Mosebok stänger världen. Men innan dess var den öppen. Men den är ju fortfarande öppen! Människorna med olika slags förvridna lemmar finns ju här Min döende pappa finns ju här. Avföringen finns här. Varför ska den som lever så nära öppna världen se Cindy? Är inte då konsten till för dem bara vars värld är stängd? Vad är det i oss som stänger den? Civilisationen och Apollon, ljuset och lagen? Men allt det andra existerar ju parallellt med detta. Där i dunklet vill jag vara, mot det öppna.


Apropå: http://www.dn.se/kultur-noje/karl-ove-knausgard-kan-inte-varja-sig-mot-cindy-shermans-skrackfotografier/

lördag 27 oktober 2018

I ett hus i Kavala

Något otidsenligt är det med ett svenskt hus i en grekisk liten stad. Efter första världskriget: svensken ska bli internationell! Hon ska röra sig utomlands! Där ska finnas hus för den kulturelle svensken i Grekland, Frankrike, Italien och Turkiet. På ovanvåningen bor en svensk författare jag inte hört talas om tidigare.  I huset är flera forskare inhysta och ett par översättare. Vi får inte slänga toapapper i toan. Stilen är funkis. Våra middagar på restaurang kostar 100 kronor.  I dag promenerade jag och S i många timmar högt uppe i bergen. I kväll ska vi äta korvar, fetaost och sallad och dricka grekiskt rött vin. Jag har näst minsta rummet som vetter ut mot gatan.  I hallen har jag skrivit mitt namn på en lista och skrivit skribent efter mitt namn. Nu går jag till solen och läser Hemsökelsen på Hillhouse för att både Jonas Thente och Jenny Lindh har sagt att den är bra. Thente skrev om teveserien på Netflix att "Bildmediets vällingflaska har än en gång spätt ut skriftens giftampull." Det var roligt sagt. Hej då!

fredag 26 oktober 2018

Skruven

Bloggtext sparat som utkast 2011. Vet ej exakt när texten skrevs eller om den ens är min.


Min dikt är en mindre skruv. Konisk med vassa gängor i fall det hon träffar på är trä. Cylindrisk med spets när hon träffar på stål. Oftast skjuter hon ut i ingenting. Alltid ren mellan gängorna och i de flesta hålrum. Hon tröstar aldrig, ser inte det som sin uppgift, hon bara vrider sig.

torsdag 25 oktober 2018

Om Kärlekens Antarktis

Kärlekens Antarktis är i långa stycken mycket vacker. Stridsberg kan konsten att verkligen gripa tag med sitt språk. Berättelsen är en litterär fantasi om ett kvinnomord, löst upphängd på Catrine da Costa- fallet. Jaget i boken är den mördade Inni som talar efter sin död. Oerhört vacker är berättelsen om den mördades mamma Raksha som får besök av sin förra man, Innis styvfar Ivan. Deras trasiga relation skrivs så att även jag blöder, "de hade älskat varandra som två hundar."

 Båda Rakshas barn är döda, lille Eskil som drunknade och nu den styckade Inni.

 Men greppet att tala i jag-form med den dödas röst är minst sagt komplicerat för jag hör Stridsbergs egen röst ljuda, hon skriver en berättelse om nåd och om kärlek genom den mördade kvinnan. Hon gestaltar mordet på kvinnan om och om i boken och min tanke är: det där vet du ingenting om. 

Stridsberg tror på en planerande mördare som långdraget rituellt har ihjäl huvudpersonen och dumpar hennes huvud i ett avfallshål och kroppsdelarna runt om i resväskor i Stockholm. Mördaren njuter och det är utdraget och vår stackars huvudperson hinner många gånger tänka att hon ska dö och att hon vill dö och så vidare. Men jag tror inte på det. Jag tror inte särskilt mycket på sådana mördare. Jag tror på slafs-mördare som typ börjar med att lappa till och sedan råkar gå för långt och sedan när man råkat ha ihjäl måste stycka kroppen. Jag tror på mördare som tycker enormt synd om sig själva efteråt. Inte på jägare som letar efter kvinnor som vill dö.

Nej, jag tycker inte om att hon låter Inni dö så där utdraget. Det är Sara Stridbergs fantasi. Jag älskar Sara Stridsberg på grund av hennes värme och godhet men jag tycker inte det är ett bra litterärt grepp, snarast sentimentalt. Och när det kommer till mordscenen: grymt. Minst lika grymt som de deckarförfattare jag vet att hon retar sig på som låter kvinnor dö.

Och hon förbiser också helt det självbedrägeri i princip alla jag känner med drogproblem lever i. Jag är lite tveksam till upplägget med den älskade lillebrodern Eskil som dör. Jag upplever det som stereotyp när hon ska beskriva de två utsatta barnens fosterfamiljer- hon tar den döda mammans perspektiv: Valles fosterfamilj är förstås kall.

 Lille Valle, man älskar både honom och flickan Solveig men vilka är det Stridsberg egentligen skriver om undrar jag?

Och jag har i och för sig inte tagit heroin men jag anar att heroinet gör att man faktiskt helt struntar i sin avkommas väl och ve. Inni är en älskande mamma som springer runt på stan och letar tjack med babyn. Hon lyckas båda älska sin baby och knarka. Jag tror inte på att Inni kan hysa den moderliga omsorgen som Stridsberg väver fram med sin vackra väv. Sara Stridsberg försöker skapa mening åt det meningslösa genom att fylla offret med sin egen röst. Men sorry, det blir något sliskigt av brygden.

Dikten jag närapå helt glömt bort

I dikten som jag glömt åker någon hiss
och alla tider existerar samtidigt
och någon sover i närheten av Columbia Universitetet
och kanske en flamingo eller pelikan är med och flaxar
och den som skriver dikten antingen dör eller drömmer

och jag som en gång läste den minns att dikten påminde
om att man kan fylla rummen och tiden med roliga ting och sorgliga ting och att tid kan bli rum och vice versa och som gammal kommer tid återigen bli rum, du vet den tickande klockan i rummet där du ligger och stirrar.

Jag har fått den motor jag bad om. I en annan tid delar vi bröd.

lördag 6 oktober 2018

Saker jag aldrig sett

Norrsken.
En krum liten gubbe som drar en tjock gubbe i en skottkärra uppför en backe i en grekisk stad.
Vilda afrikanska djur.
Vilda australienska djur.
En raket inifrån.
En satellit inifrån.
Ett lik i skogen.