Kylan tar oss och konsumtionen tar oss och kärnfamiljen tar oss och våra värderingar tar oss. Den med goda signalsubstanser glider genom livet. Bygger underliga luftslott.
Men luften är fri även i detta slott. Jag kan se rymden. Kylan verkar inom mig. Detta obegripliga som dagligen är. Här är jag. I alla fall denna dag. Insuper härligheten. Funderar över nästan.
Vi är så många nu att jag saknar jag men är i hemlighet avundsjuk på de med svulstiga jag som pöser över. Fast ändå inte. De bröstar sig så. Och kvinnorna klappar fortfarande deras bringor. Kvinnor verkar bli tröstade av det som är svulstigt.
Alla dagar lever vi. Kylan tränger in i oss men våra små klumpiga små hjärtan dunkar på. Vi tassar inomhus, kryper ihop med våra närmaste. Tar hand om alla barn, jo det gör vi faktiskt.
Vi blir gummor. Våra kön faller samman. Ingen tar på oss i bubbelpooler. Inte ens de främmande männen i vår egen ålder (och det är faktiskt oerhört märkligt!) De med dödskult i skallen tafsar inte på flickor. Bättre då kan tyckas ATT pojkar tafsar på flickor. De med dödskultstänk tror att tafsandet ska börja efter att de döden dött, stackars pojkar. Måste utveckla tanken. (Note to self: inte facebooka)
Asch, det kommer ordna sig. Människan är inte dum i huvudet. Jo, lite men det brukar uppstå NYA problem. Som man inte ens kan föreställa sig.
Ni kan säga att jag inte kan sjunga. Men ingen kan säga att jag inte sjöng. I like that, Florence Foster Jenkins.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar