Babba skriver bättre än så här

Till skillnad från en samfällig kritikerkår Jens Liljestrand här, Per Svensson här, Elisabet Hjort här anser jag inte att Kerstin Ekmans "Grand Final i skojarbranschen" är lysande även om den bitvis är vass, underhållande och rolig. Här tänker jag inte tala om dess litterära förtjänster, det har gjorts tillräckligt.

Problemet är den fiktiva tudelningen Babba/Lillemor. Berättaren leker med oss och påstår att det är Babba som skriver. (För er som undrar är Babba det kvinnliga fula, tjocka geniet som EGENTLIGEN bär upp den karriärssugna, koketta, salongsfähiga författarinnan Lillemors Trojs hela författarskap.) Men när jag slår i hop sidorna tror jag inte den påhittade Babba skulle skriva så här. Det här är alltigenom Lillemors text. Den kreativa kvinnliga demon som Ekman målar upp skildras föraktfullt och med ett pilsnerfilms-språk. "Morsan" och "farsan", fula kläder och hon har sex med storbukade karlar i ruffliga miljöer. Men Babba omfamnas inte, ses inte inifrån sig själv. Gestalterna lyfter därför aldrig och blir verkliga romanfigurer (som Jens Liljestrand tex anser) utan jag fortsätter boken igenom att se dem som konstruerade och smarta tankemodeller. Och om texten ska vara en känga mot självbelåtna gubbar som Per Svensson anser, så känns sparken tämligen lam. Lillemor Trojs dyra pumps är för trubbiga. Jag tar som ni märker helt och hållet den stackars missförstådda Babbas parti MOT Kerstin Ekman. Nu måste jag ta mig till Frihamnen.

Den förlösta ickestjärnans tankar i tevesoffan

Såg den stackars Peter Jöback irra runt i Paris på teve i går och kraxade till Martin som satt bredvid att "jag minsann, har precis det han aldrig lyckas komma åt, minus då rösten förstås, utseendet och framgången". Martin log.

Men konstigt att han kommit så långt ändå, det räcker verkligen inte med en bra röst, den gör dig inte till konstnär. Så oförlöst, är det inte därför man super förresten? För att komma till botten med sig själv? Han kanske inte hann supa klart...får se hur det går i nästa program. Han skulle visst bli piskad av en svart Berlinbo.

Tiltshift med avkommans halsband

Oh! Come and see The Violence Inherent In The System! Help! Help! I’m Being Repressed!

Gillar Jill Greenbergs titlar. Och bilden föreställer 2 tjejer som slåss i bikini.
Lajbans. Katerine Cone Gallery. Commentary & Dissent.

Odengatan 8.15

Läget

åberopar åldersskäl, här på soffan: en utslagen säl

Unge herr Olle ligger breve

kollar uppmärksamt på teve

Ville behöver bensin, erbjuds raskt en clementin

Alice fryser i sitt rum

streamad film är hennes opium

snart är det middag- det blir gott

ugnspannkaka och hallonkompott

Brudar och böcker

Det är något rörande med Anatoly Moskvinas tilltag som uppdagades i höstas. 26 kvinnokroppar uppgrävda på kyrkogården hittades i hans hem i Nizhny Novgorod, öster om Moskva. Mamma och pappa kom på besök.

Utplacerade i soffor och sängar ser de nästan ut som del av en konstinstallation, kanske skapad av en till sinnet mildare släkting till Paul Mc Carthy. Vilken omsorg han lagt ned på att klä dem. Hemmet fullt av brudar och böcker. Corps Brides...

Grrr voff!

Bengt Ohlsson gör upp med kulturklimatet på Söder och mina Facebook-bekanta delas sig snabbt in sig i två läger. De som tycker Benke är toppen och de som anser att han kommit ut som högerspöke (det vill säga ond, vilket bekräftar tesen i hans text). Starka reaktioner i båda grupperna.

Vad tycker då jag? Tja, jag känner igen beskrivningen av det icke-intellektuella klimatet hos vänstern. Texten är rolig och träffande. Jag skrattar högt flera gånger. Ohlsson tar i för kung och fosterland för att frigöra sig från gamla vänners krav och omgivningens förväntningar. Denna förbannade blindhet hos den priviligerade, att den egna konsumtionen inte räknas, inte huset på Gotland, inte den egna oviljan att betala skatt, inte den egna iphonen, allt detta är mitt i prick. Knaussgårdskt.

Samtidigt är det sorgligt att texten är så lång (18 000 tecken). Och påhoppen på kollegan Malin Ullgren som tidigare kritiserat hans krönika om Slussen känns inte relevanta.

Och varför begrep han inte detta för 10 år sedan? Hade han rykt från DN då? Där ger jag Lars Linder rätt, han skrev ett kort mothugg i dagens tidning. Kanske representerar Ohlsson den nya tidens synsätt. Slussen-kramarna har ju bevisligen inte lyckats med sin kamp. Pågår ett paradigmskifte på Dagens Nyheter. Sådana som Ullgren ska ut eller?

Fast jag håller ju med om att vänstern har problem. Att den måste slipa sin pennor och hitta nya fiender. Själv lämnade jag föreställningen om att jag hörde hemma där för länge sedan. Betyder det att jag är höger? Nej, jag är en gammaldags socialliberal, partilös. Men framförallt är det klaustrofobisk och jättetråkigt att umgås med människor som bygger samförstånd på att "vi är de goda- de andra är onda". Och som saknar argument för varför de tycker något.
5 kompisar räcker.

I en artikel med riot grrrl-sångerskan Carrie Brownstein i New Yorker beskriver hon det kulturella klimatet i Olympia, USA som hon lämnade:

“When you’re indoctrinated into a scene, there’s this pride that comes with being accepted and understood by people you admire. But the flip side of that is this almost stifling sense of democracy. You put yourself down, to overcompensate for the embarrassment of riches or the little attention you get.” Even worse, she said, was “the élitism that passes itself off as inclusiveness.” She went on, “The rules are so esoteric, so hard to follow, that no one else could fit in. And what you’ll never admit to yourself is that you don’t want other people to fit in.”

Det homogeniserande klimat Bengt Ohlsson beskriver finns alltså på den amerikanska feministiska musikscenen också. Och i högerkretsar. Och i slummen i Bangladesh antar jag. Och på Orust. Vi är gruppvarelser som helst bara vill passa in och härma andra. Ungefär som hundar. Nu finns det ytterligare ett skäl att läsa Gabriel Tardes bok Grrr voff.

Köper dumplings