Privat, provinsiellt, osammanhängande

Årets sista dag skriver jag att det är sol och frost på gräset i slänten som vetter ned mot sjön Klämmingen där Moa Martinssons barn INTE drunknade. (Däremot var det Harry Martinsson som namngav Elektron inne i Gnesta och han hade en stuga mot Mölnbo till.)

Min yngsta son Olle bygger en legovärld en trappa upp. (Kan vi den dagen han slutar leka med lego göra en tavla med alla legobitar och sätta upp på väggen- kan det bli fint?) Min man Martin kollar takpannorna så att de ligger där de ska efter att den hiskeliga stormen Dagmar dragit förbi. Förra veckan fällde hon en tall som med blott ett par centimeter missade vårt gästhus.

Min man passerade för övrigt just bordet där jag sitter och undrade om ”jag ska sitta här hela dagen”. (Klockan är fem i elva) Han vill inte vara den som ensam springer omkring och fixar grejer lyckades jag uppfatta fast jag inte hör något just nu. Jag berättade för honom att jag lagat min gamla slitna persianpäls och att jag nu bloggar. Han godtog detta som skäl men bad mig ändå (tror jag) att ta hand om allt i köket som står kvar efter frukosten. Ok, svarade jag. Har läst Dagens Nyheter och retat mig på Bodil Malmstens text om 2011. Hur lyckas hon? Berest och beläst men ändå ack så provinsiell och osammanhängande. Diffust missnöjd med än det ena än det andra. Och aldrig allmängiltig, alltid privat. Arg på New Yorker festivalens bokningssystem? Stackars tant som inte fick lyssna på Jeremy Irons. So what? Sur på den borgeliga kulturpolitiken- längtar tillbaka till den fina tid då socialdemokratens kulturminister Bengt Göransson satt och lyssnade på dikter. Moahahaha

I eftermiddag kommer några vänner, jag ska hämta dem inne på tågstationen. De har med sig en sagolik kräftsoppa som vi ska äta till förrätt i kväll. Och Martin har handlat kött för 540 kronor på Hötorgshallen. I januari blir det: enkla soppor, blodpudding, potatis, korvslattar, lökbitar, morotsbitar och så vidare. Har jag något nyårslöfte? Nej inte i år heller. Förutom att jag ska lära mig teckenspråk. Jag vet redan vad december heter: Luciakrona. Och november: göra regn med båda händerna. Och fina september! Svampen! Juli- torka svetten ur pannan! Juni: det snirkliga bandet runt midsommarstången. Och att jag kanske ska skriva något på riktigt. Vi får se om de dyra vinerna i kväll gör mig morsk.

Min sjuttonåring är kvar i stan med sina 1000 vänner. Övergiven? Min tolvåring är med sin far eller med sin bästis. Och min 80-åriga mor ligger på Danderyds sjukhus med Guillaume Barrés syndrom som förvandlat hennes ben till kokta spagettistrån. Hoppas att nattsköterskan har masserat mammas onda, onda rygg. Jag avslutar denna provinsiella, privata osammanhängande text med att sända en god tanke till den nattliga ängeln på Danderyds sjukhus. Hoppas att du jobbar även denna årets sista natt.