Mot Myrorna i Hjorthagen

När han som lämnade familjen i bland och skrev dikter i framsätet på bilen vid Västerås Central tog emot Nobelpriset i dag grät jag en skvätt. Och vid Kjell Espmarks röst. Tidigare på dagen hade jag farit genom Liljans-skogen, molnen snabba små tussar som for söderöver mot Konserthuset och Stadshuset till. Dagen går i C-dur: i dag kan jag dö, det blir inte bättre. Ät något dyrt och gott till lunch så slipper du skämmas vid eventuell obduktion. Poeter som inte ens vet om att de är poeter föds om och om igen. Jag ser dem lämna alla möjliga krypin - de spritter av glädje. Det rusar i dem. Och det har inte ens hänt ännu. Snabbt blir det mörkt över skogen men en strimma av ljus hänger sig kvar. Damerna i backen mot Hjorthagen gör sitt bästa för att hjälpa den som farit vilse.