Privat, provinsiellt, osammanhängande

Årets sista dag skriver jag att det är sol och frost på gräset i slänten som vetter ned mot sjön Klämmingen där Moa Martinssons barn INTE drunknade. (Däremot var det Harry Martinsson som namngav Elektron inne i Gnesta och han hade en stuga mot Mölnbo till.)

Min yngsta son Olle bygger en legovärld en trappa upp. (Kan vi den dagen han slutar leka med lego göra en tavla med alla legobitar och sätta upp på väggen- kan det bli fint?) Min man Martin kollar takpannorna så att de ligger där de ska efter att den hiskeliga stormen Dagmar dragit förbi. Förra veckan fällde hon en tall som med blott ett par centimeter missade vårt gästhus.

Min man passerade för övrigt just bordet där jag sitter och undrade om ”jag ska sitta här hela dagen”. (Klockan är fem i elva) Han vill inte vara den som ensam springer omkring och fixar grejer lyckades jag uppfatta fast jag inte hör något just nu. Jag berättade för honom att jag lagat min gamla slitna persianpäls och att jag nu bloggar. Han godtog detta som skäl men bad mig ändå (tror jag) att ta hand om allt i köket som står kvar efter frukosten. Ok, svarade jag. Har läst Dagens Nyheter och retat mig på Bodil Malmstens text om 2011. Hur lyckas hon? Berest och beläst men ändå ack så provinsiell och osammanhängande. Diffust missnöjd med än det ena än det andra. Och aldrig allmängiltig, alltid privat. Arg på New Yorker festivalens bokningssystem? Stackars tant som inte fick lyssna på Jeremy Irons. So what? Sur på den borgeliga kulturpolitiken- längtar tillbaka till den fina tid då socialdemokratens kulturminister Bengt Göransson satt och lyssnade på dikter. Moahahaha

I eftermiddag kommer några vänner, jag ska hämta dem inne på tågstationen. De har med sig en sagolik kräftsoppa som vi ska äta till förrätt i kväll. Och Martin har handlat kött för 540 kronor på Hötorgshallen. I januari blir det: enkla soppor, blodpudding, potatis, korvslattar, lökbitar, morotsbitar och så vidare. Har jag något nyårslöfte? Nej inte i år heller. Förutom att jag ska lära mig teckenspråk. Jag vet redan vad december heter: Luciakrona. Och november: göra regn med båda händerna. Och fina september! Svampen! Juli- torka svetten ur pannan! Juni: det snirkliga bandet runt midsommarstången. Och att jag kanske ska skriva något på riktigt. Vi får se om de dyra vinerna i kväll gör mig morsk.

Min sjuttonåring är kvar i stan med sina 1000 vänner. Övergiven? Min tolvåring är med sin far eller med sin bästis. Och min 80-åriga mor ligger på Danderyds sjukhus med Guillaume Barrés syndrom som förvandlat hennes ben till kokta spagettistrån. Hoppas att nattsköterskan har masserat mammas onda, onda rygg. Jag avslutar denna provinsiella, privata osammanhängande text med att sända en god tanke till den nattliga ängeln på Danderyds sjukhus. Hoppas att du jobbar även denna årets sista natt.

Tallrik i Skärholmen

Vill göra sådana här, varför inte med dessa fyra motiv.

Dagmar was here

 Hedetorp, Gnesta. Jag som log snett åt Aftonbladets stormvarning i går.

Vi vill helst inte tänka

Schwisch, snabbt ska det gå; att tolka en mängd intryck och avgöra om något utgör ett hot mot min vidare existens. Alla sinnen samverkar. Och om den gröna smala saken i synfältet inte är en grön böna utan en giftig orm, bör jag förflytta mig snabbt upp i trädet, Hopplala.

Vårt tänkande är uppdelat i två separata system. Det första hjälper oss upp i trädet, att känna igen ansikten, förstå tal och ta snabba beslut baserade på knapphändig information. Detta system har direkt tillgång till alla våra tidigare minnen. De mest tillgängliga minnena är kopplade till våra starkaste känslor: rädsla, smärta och hat.

System Ett tar ofta fel. Men eftersom vi människodjur ständigt utsattes för ständiga faror såsom gröna giftormar och anfallande rovdjur fick den snabba feltänkaren evolutionära fördelar (fler barn) framför den som tänkte rätt men långsamt. Glufs, säger rovdjuret när det tuggar i sig den saktmodiga.

System Två däremot har oftare rätt, vilket alla vi som erfarit eftertankens kranka blekhet alltför väl känner till. Detta system konstruerar kunskaper på medvetet tänkande och synar kritiskt alla argument. System Två är Storebrodern, Kulturen, Korrläsaren, Städtanten. Det lägger i hop två och två, det tillåter oss att korrigera missuppfattningar och planera inför framtiden. Systemet är av ett senare evolutionärt datum. En människoapa är inte i lika stort behov av att fly från rovdjur, däremot kan tankar om utvidgade territorium vara av större vikt. (Befinner sig för övrigt inte den episke romanförfattaren ofta i denna kategori?)

Men- om vi människor nu har alltså tillgång till båda systemen- varför använder vi då inte System Två lite oftare eftersom det är mer tillförlitligt?

Enligt Daniel Kahneman (Nobelpris i ekonomi 2002) beror det på att System Två är en latmask, en stor mental ansträngning krävs för att sätta i gång det. Det är jobbigt och kostar massor av kalorier. Våra stackars hjärnor konsumerar stora mängder glykos när vi tänker PÅ RIKTIGT och det vill vi inte. 

(Det här känner jag igen, jag brukar må illa när jag koncentrerar mig för mycket) Men observera att när vi sysselsätter oss med sysslorna matematik, retorik och logik- så behöver vi inte tänka, bara följa reglerna. Då är det snabbfotade System Ett som springer runt. Långsamma Tvåan använder vi bara om vi absolut måste. Kahneman talar om "Availability Bias" och om jag förstår saken handlar det om att vi alltid är partiska utifrån de tillgängliga erfarenheter vi bär på, oftast bygger vi ny kunskap på lagrade falska illusioner om hur det faktiskt är.

Vi är blinda för vår egen blindhet...

Läs mer:  "How to Dispel Your Illusions" by Freeman Dyson i NYROB

Intervju med Kahneman i Independent

Lunch med Nacho Tatjer

Jag och konstnären Nacho Tatjer har smidit planer och ätit dumplings och miso-soppa på Pong. Och jag vet, vi borde inte gått till Pong för de var dumma mot min systerdotter Jing men jag älskar läget.

Diotima säger

I Platons Symposium berättas det om Eros. Det är Sokrates som har fått kunskapen från den kvinnliga tänkaren Diotima. Fattigdomens gudinna Penia, slog sig ned i Poros trädgård. Där somnade hon under ett träd och den rike Poros, rusig efter fest, lägrade henne och hon blev havande med Eros. Därför är begäret aldrig stilla, alltid på väg, från tomhet till att bli fullt. Begäret är inte rikt, inte vackert, inte perfekt. Modern är alltid fattig. Fadern är alltid rik. Eros, demonen, den som far emellan, den som står för rörelse.

Ja det stämmer förstås. Det är därför Berlin är sexigare än Stockholm, det är därför vi MÄTTA VÄLMÅENDE RIKA TJOCKA STOCKHOLMARE MED IPHONES gillar white trash- estetiken, den är nämligen sexig till skillnad från den där dyra trävillan i Lysekil där de utsökta dyra stövlarna står bredvid ytterdörren och den perfekt sydda skjortan som hänger över en designer-stol. De rikas stillastående är i princip det läskigaste jag vet. Det måste ju bero på att det saknas rörelse. Det här måste jag tänka ännu mer på. Hej svejs!

En julsaga

Mot Myrorna i Hjorthagen

När han som lämnade familjen i bland och skrev dikter i framsätet på bilen vid Västerås Central tog emot Nobelpriset i dag grät jag en skvätt. Och vid Kjell Espmarks röst. Tidigare på dagen hade jag farit genom Liljans-skogen, molnen snabba små tussar som for söderöver mot Konserthuset och Stadshuset till. Dagen går i C-dur: i dag kan jag dö, det blir inte bättre. Ät något dyrt och gott till lunch så slipper du skämmas vid eventuell obduktion. Poeter som inte ens vet om att de är poeter föds om och om igen. Jag ser dem lämna alla möjliga krypin - de spritter av glädje. Det rusar i dem. Och det har inte ens hänt ännu. Snabbt blir det mörkt över skogen men en strimma av ljus hänger sig kvar. Damerna i backen mot Hjorthagen gör sitt bästa för att hjälpa den som farit vilse.