Efter ungefär 40 års troget nagelbitande upphörde ovanan en dag för kanske ett och ett halvt år sedan. Det var som att en ledning i hjärnan plötsligt kopplades om, jag kunde inte förmå mig att trycka in fingrarna i munnen och gnaga, tanken blev oerhört främmande, handlingen osmaklig.
Och då hade jag ändå gjort otaliga försök under åren- som barn med mammas hjälp och frekventa inköp av Stopp & Väx på Apoteket i Täby Centrum, senare i livet med hjälp av lösnaglar och allsköns metoder. Inget hade hjälpt. Åren gick. Men så den där vinterdagen läste jag en notis i DN som lyckades få mig att sluta bums och neurosen fick söka sig andra vägar.
Magdalena Ribbing hade svarat på ett läsarbrev från en nagelbitares pojkvän: här är konversationen.
Nu har jag tyvärr trillat dit igen. Ledningen i hjärnan har kopplat tillbaka sig till default.
Läser Ribbings notis om och om igen och försöker bli medveten om det synnerligen ocharmiga med detta nagelbitande... detta att stoppa fingrarna i munnen, och hur äckligt det är att utan mellanliggande handtvätt ta i saker som andra ska ha, är självklart fel och det kan gärna alla nagelbitare och tandpillare tänka på....
1 kommentar:
Jag brukar bita på huden runt om nageln istället. Då får man långa fina naglar, dessutom är det godare att bita loss skinn och tugga. Tycker naglar är för hårda.
Skicka en kommentar