Någon som glömt att betala?

Valhallavägen 38. Stockholm Fashion Shoes rök all världens väg.

Gammelmanslibido

Träffade på en sjuttioplussare häromveckan som ingående ville prata om sin könsdrift. Samtalet över kaffekoppen och ostmackan blev strax väldigt absurt, jag var en lyssnande, en god samarit, en hemtjänstpersonal. Jag vet inte hur jag ska porträttera honom utan att lämna ut honom men sammanfattningsvis var han livrädd att ha tappat sin sexuella attraktionskraft och att aldrig mer få ligga, eventuellt bar han även på någon form av ålderstourette och latent homosexualitet- annars vet jag inte hur jag ska förklara de homoerotiska anspelningarna och hans ordval; "orgasm" kom direkt och "fitta" hoppade ur munnen efter 10 minuter. Femtonåriga flickors bröst och unga pojkars vackra kön diskuterades senare ingående. Det var en oerhört märklig upplevelse att vara så osynlig, dvs lyssna på någon som inte ser en och inte förstår hur det han säger tas emot. Det är som att man inte finns, man förvandlas till en tom projektionsduk. Det enda som existerar i rummet är det manliga subjektets behov av att en liten, liten stund till få känna sexuell energi. Att hans erotiska känslor hade med dödsskräck att göra- så mycket förstår jag- men Jösses! Vet inte hur jag ska hantera detta.Tur att jag har en blogg.

Tar fram det lila skummet

Kroppen inget köttfordon åt själen

Martina Lowden skriver nära sin smärta i DN i dag om sin Aspergers-diagnos och beskriver sitt komplicerade förhållande till kroppen.

"För kroppen är inte bara det där köttfordonet min hjärna har för att transportera sig mellan olika bibliotek. Jag går omkring i min egen kropp och kan inte sluta tänka på andras."

Hon fortsätter: "Mitt jag är inte begränsat till min kropp, sa jag, och kanske har jag inte med dig att göra bara för att vi delar kategorier som kön eller födelseår."

Där tappar hon mig som läsare. Jo, fram tills våra kroppar dör är våra jag begränsade till kroppen- därefter kan vi leva vidare som enbart text, happily forever after.

Vad hon inte verkar kunna greppa är att människans självbild och språk är en produkt av kroppen och dess specifika förutsättningar (varseblivningsapparat, näring och omgivande miljö). Även Martina Lowden ingår så att säga i evolutionen. Jag tror att hon i sin iver att fly från sitt fysiska jag begår samma misstag som Descartes- gör en skillnad mellan kropp och själ och bygger sin religion (ie litteratur) på denna felaktig premiss. Hon skriver att hon länge hatade sin kropp, nu låtsas hon bara som att den inte finns.

Men Lowden ÄR kropp så länge hon lever. Sköt om den. Spring, dansa och bygg muskler får man lust att säga.

Den sjangserade skönhetens doft?

En viss typ av doft strömmar i bland från äldre kvinnor, jag kan närmast beskriva den som söt och lite nötaktig. Jag upplever den som kvalmig och vill fly från den. Som att den ska stänga mig inne. Fattar inte vad det är för det för avdunstning för det är EXAKT SAMMA doft. Jag har försökt se ett mönster hos kvinnorna (typ att de dricker för mycket eller har ångest) men hittar inga gemensamma nämnare förutom att de är äldre än jag och ofast sympatiska. (Är det för att jag har kemi med dem som gör att jag kommer dem fysiskt nära och alltså kan sniffa på dem?) Det skulle även kunna vara en viss typ av parfym som är populär hos 50-talister. Vad är det annars? Den sjangserade skönhetens doft? Den uttjänta föderskans doft? Den i vilken östrogenhalten sjunker stadigts doft? Den kulturella kvinnans feromoner? Har ingen aning om jag själv luktar så men hoppas inte. Senare i livet kommer gammelgumsdoften. Den är läskig men den tar vi sen.

Magdalena Ribbing och naglarna

Efter ungefär 40 års troget nagelbitande upphörde ovanan en dag för kanske ett och ett halvt år sedan. Det var som att en ledning i hjärnan plötsligt kopplades om, jag kunde inte förmå mig att trycka in fingrarna i munnen och gnaga, tanken blev oerhört främmande, handlingen osmaklig.

Och då hade jag ändå gjort otaliga försök under åren- som barn med mammas hjälp och frekventa inköp av Stopp & Väx på Apoteket i Täby Centrum, senare i livet med hjälp av lösnaglar och allsköns metoder. Inget hade hjälpt. Åren gick. Men så den där vinterdagen läste jag en notis i DN som lyckades få mig att sluta bums och neurosen fick söka sig andra vägar.

Magdalena Ribbing hade svarat på ett läsarbrev från en nagelbitares pojkvän: här är konversationen.

Nu har jag tyvärr trillat dit igen. Ledningen i hjärnan har kopplat tillbaka sig till default.

Läser Ribbings notis om och om igen och försöker bli medveten om det synnerligen ocharmiga med detta nagelbitande... detta att stoppa fingrarna i munnen, och hur äckligt det är att utan mellanliggande handtvätt ta i saker som andra ska ha, är självklart fel och det kan gärna alla nagelbitare och tandpillare tänka på....

Jobbigt kånka på Tranströmer

Drömde att jag skällde ut ordförande för Norska Författarförbundet i natt. Jag skulle nämligen hjälpa Tomas Tranströmer och hans fru Monica och bar poeten på mina axlar till ett hotell där han skulle tas emot eftersom han ska få Nobelpris. Tranströmer hade en lång och böjlig kropp, ungefär som en gummidocka, men hans kropp liknade även Lillebrors i Lars von Triers Riket. Han var inte så tung och i bland böjde han sig ned och pratade med mig. Jag kånkade på.

Slutligen kom vi fram och försökte ta reda på vart vi skulle. Någon pekade mot restaurangen, så det blev att vandra lite upp och ned för olika bergskullar innan vi kom fram till restaurangen som var full av norska och svenska (scout?) ungdomar och ingen tog emot och ingen visste vem jag bar på. Monica gick i förväg och slog sig ned vid ett bord för att äta något. Jag och Tranströmer försökte hitta en plats men det gick inte. Så böjde sig Tranströmer ned och sa "alltså, jag ska ju få Nobelpriset, är det inte lite konstigt att ingen tar emot mig eller vet vem jag är..?"

Jag insåg plötsligt hur upprörande situationen i själva verket var. Vilken nonchalans! Så det blev till att släpa tillbaka Tranströmer till receptionen ett par kilometer bort över berg och dal och stock och sten igen. Där fanns fortfarande ingen ansvarig att tala med, ingen som tog emot och jag blev jättearg. Då dök den nyanlända kortvuxna ordförande för Norska Författarförbundet upp och jag tokskällde på honom efter att först försiktigt ha placerat Tranströmers långa gummiaktiga kropp i en mjuk fåtölj. Vaknade helt utmattad.