Spädbarnet

Jag drömmer ofta om Spädbarnet som lämnats i kylan utomhus, kanske i en papperskorg eller inlindad i tidningspapper på en buss. Har drömt om Spädbarnet sedan jag var tonåring. Hur jag finner det och måste ta ansvar för det. I bland lyckas jag, i bland lyckas jag inte. Det är kallt ute och Spädbarnets lilla kalla kropp har inget objektivt värde. Spädbarnet har bara mig och mitt godtycke. I bland ser drömmarna till att jag tappar bort det eller förlägger det. Jag tror att drömmen handlar om att ansvar. Och om nurturing. Jag känner mig god när jag berättar att jag drömmer om Spädbarnet. Men i samma sekund som jag känner mig god för att jag berättar om att jag drömmer om Spädbarnet känner jag mig ond. Som att jag till varje pris inte får berätta om detta. Nu vill jag säga något vasst, hårt och vitsigt. It is complicated.