Vad som bjuds på Gyllene Ägget

Utsikten från mitt fönster

Läser Torgny Lindgrens Minnen under den Göteborgska himlen.

Munterhet på fasans rand

om änglar finns

så måste det- det hoppas jag-

falla för

en munterhet som gungar på fasans rand

och som inte ens ropar hjälp hjälp hjälp,

eftersom allting sker i det tysta.

Ur Nära Ögat, dikten Slapstick av Wislawa Szymborska

Jag tyckte mycket om Monolog för Kassandra också, gudinnan som alltid talar sanning men som aldrig blir trodd. Hon som vet att katastrofen ska komma och ber människorna se sig själva från stjärnorna.

Jag älskade dem

Men gjorde det från ovan.

Ovanför livet.

Från framtiden. Där är det alltid tomt.

Jag är hemma nu. Ska laga ett par byxor åt Olle, sätta en läderlapp på knäet. I morgon är det bröllop för Max och Maria, jag ska hålla tal och fnular på det i kväll. Homo Ludens är ett tema. Förgänglighet ett annat. Personkemi ett tredje. Förmågan att få livet att ske precis där man själv är, att aldrig snegla.

Spädbarnet

Jag drömmer ofta om Spädbarnet som lämnats i kylan utomhus, kanske i en papperskorg eller inlindad i tidningspapper på en buss. Har drömt om Spädbarnet sedan jag var tonåring. Hur jag finner det och måste ta ansvar för det. I bland lyckas jag, i bland lyckas jag inte. Det är kallt ute och Spädbarnets lilla kalla kropp har inget objektivt värde. Spädbarnet har bara mig och mitt godtycke. I bland ser drömmarna till att jag tappar bort det eller förlägger det. Jag tror att drömmen handlar om att ansvar. Och om nurturing. Jag känner mig god när jag berättar att jag drömmer om Spädbarnet. Men i samma sekund som jag känner mig god för att jag berättar om att jag drömmer om Spädbarnet känner jag mig ond. Som att jag till varje pris inte får berätta om detta. Nu vill jag säga något vasst, hårt och vitsigt. It is complicated.

När mårddjuret inte dyker upp

Naturfotografen Terje Hellesø har förfalskat sina bilder. Fotografi är inte sanning, skriver Bo Madestrand i dagens DN och citerar Susan Sontags berömda credo att fotografi är en tolkning av världen precis som teckningar och målningar. Men vissa aspekter av fotografin- särskilt vetenskapsfotografin eller naturfotografin som Terje Hellesø utövar- utger sig faktiskt för att visa något som finns “därute”. Det må vara en hjärncell eller ett djur i naturen.

Verklighetskravet kämpar även journalister med varje gång vi skriver en text i vilken mårdjuret vägrar dyka upp. Är vi kreativa vill vi givetvis skriva en så god historia/ skapa en så bra bild som möjligt och klarar vi inte att tryffera den med exotiska djur, kändisar eller vad det nu kan vara riskerar den att bli tråkig. Men journalister kan inte hittepåintervjua. Det finns massor av exempel på när folk i mitt skrå inte kunnat stå emot och "photoshopat fram" ett samtal i efterhand. Ett känt exempel är en Bill Gates-intervju som den norska journalisten Björn Benkow fantiserade fram.

Om inte Terje Hellesø sitter i timmar i skogen och väntar på lodjur innan han tar sina bilder bryter han ett kontrakt med naturfotografipubliken. För hans bilder berättar inte bara om skygga lodjur, de berättar också om en morgontidig envis man i oömma kläder med en känsla för djur och som är skicklig med arbeta med ljuset. Om det är konstnär han vill vara, är förstås alla tricks och knep tillåtna, men då borde hans bilder visas på ett konstgalleri till hösten i stället för på Naturhistoriska Riksmuseet.

Är det inte trevligare ute i skogen än framför datorn undrar jag dessutom...