En av de saker vi i bland är oense om, min man och jag, är huruvida vi är fattiga eller rika.
Jag hävdar (särskilt när jag tycker vi har det fult hemma) att vi är fattiga eftersom vi bor i en hyresrätt i förorten.
Och jag vet att allt är relativt, men jag känner inte så många som bor i hyresrätt längre.
Vi är över fyrtio.
Vi har tre barn.
Jag har haft osäkra jobb, fick mitt första fasta jobb i juni i år.
Jag har varit singel tidigare med två barn
Har aldrig brytt mig om ekonomisk status.
Har aldrig brytt mig om fasta jobb.
Har aldrig känt igen mig i tidningarna rapporter om att singelmammor är losers.
Har alltid tänkt "det ordnar sig."
Min självbild är att jag tillhör den icke-ägande kulturella övre medelklassen.
Min man och jag tjänar bra och vi är hyfsat välutbildade, vi diskuterar ledarsidor och kultursidor och läser böcker. Vi reser utomlands.
Jag går verkligen inte runt och är arg på rika människor, eller känner mig som en loser.
Men DN-BOSTAD avskyr jag.
DN-BOSTAD påminner mig om en värld där jag inte kan ingå.
DN-BOSTAd förvandlar mig till en outsider, en sådan idiot som valde fel, en sådan som inte bodde i "rätt" hyresrätt som blev bostadsrätt, en sådan som skaffade barn utan att tänka på morgondagen, en ansvarslös. Ja, det finns till exempel en massa hus till salu, men de är inte för mig.
En annan del av medelklassen vann. De sitter i lägenheter i innerstan eller trähus i Bromma som jag inte ens kan drömma om att bo i när jag skurar det gula linoleumgolvet eller bakom plaströren i badrummet.
Är detta ressentiment?
Somliga av mina vänner som numera äger sitt boende HYLLAR allmännyttan, men jag gör inte det på samma sätt. Jo, på ett TEORETISKT plan, kan jag göra det, men nej, jag hyllar inte mitt boende.
Min syrianska granne (vars familj som var först med att sätta en jätteparabol på sin balkong) frågade mig oroligt i tvättstugan häromsistens:
"Är alla Svenssons på väg härifrån?"
"Kanske" svarade jag.
Jag tycker mitt boende suger i bland.
Det är då jag bråkar med min man.
Jag tycker att vi har ett fult badrum och ett fult kök.
Jag har gjort ett fotoalbum på nätet som heter "Signs of Poverty" med närbilder på alla fula platser och dåliga material i vår lägenhet.
Men jag har ingen lust att kakla något för 50 000 eller byta golv när jag inte äger.
Jag vill bo vackrare men vet inte hur.
Vi försökte köpa vårt boende, men området är för fattigt, folk nappade inte.
I USA är inte folk fattiga- de är bara pro-rich.
Jag känner mig (i bland) som post-rich.
Jag var rik en gång i tiden, jag gick ut för att förverkliga mig själv.
Sedan när jag blev fyrtio ville jag "äga". Men det gick inte.
Dörren var stängd.
Det är nu min man och jag börjar bråka.
Han kallar mig bortskämd.
Han säger att vi i förhållande till många andra har det gott ställt.
Han säger att vi har ganska fint hemma.
Jo, jo, vi städar i morgon och åker till IKEA.
Men jag tror ändå att det finns en politisk fråga här:
Vilken politik kan få mig att känna framtidstro?
Vilken politik kan övertyga mig om att det kommer gå lika bra för mina barn som barnen i huset i Djursholm?
Måste jag blir en klättrare?
Eller ännu viktigare: Vilken poltitik kan övertyga mig om att jag är en vinnare i mitt icke ägande?
Att jag är vad Berlins borgmästare säger om Berlin: "Arm aber sexy": fattig men sexig?
Jag tänker rösta på den politik som bäst kan svara mot mina djupaste frågor i nästa val.
8 kommentarer:
Detta väcker en enorm massa tankar. Min sambo och jag hyr själva vår bostad, men vi tycker ändå att vi har det ganska bra. Vi slipper kontakter med banker och advokater, och vi kan kontakta hyresvärden så snart något går sönder. Charmigt är det också, med en mysig liten trädgård. Men samtidigt gnager det inom, åtminstone, mig: borde man inte tagit sig in på bostadsstegen vid 49 års ålder...? Men strunt i det, du skriver som en Gud Jenny! Hälsningar Anders
var bor du?
Vi bor i Örnsberg.
Vi bor också i hyresrätt. Av eget val. När min gamla lägenhet var på väg att bli bostadsrätt valde jag att överge den. Jag trivs i hyresrätt. Jag tänker inte på det som något fattigare val. För mig är det lite som för Anders. Skönt med någon som fixar allt. Detsamma går för sambon, som sålde sin bostadsrätt och flyttade in i hyresrätt han med.
Och jag fixar gärna i mina hyresrätter - i den vi bor i nu så har vi just målat köksgolvet t ex. Kanske inte några jättedyra reparationsgrejer, men golvbyten och sådant, det har jag gjort. Jag ser det ändå som en investering i boende eftersom bytesmarknaden är nästan lika viktig.
Jag vet inte vad jag vill säga, mer än att jag aldrig har sett hyresrättare som poor people. Kanske för att jag själv, som höginkomsttagare under många år (inte längre) inte hade en tanke på att byta boendeform. Många jag känner som bor i hyresrätt är det nästan tvärtom med, att det är någon slags överklass, i alla fall kulturell sådan.
Det var intressant ändå, väcker tankar som sagt.
för kännedom lät jag m läsa texten innan jag lade ut den- han säger att den är ok men att det ligger en hund begraven i den...
det finns flera spår - ett är att vi blir äldre och äldre och att det är svårare att vara en icke-ägande (jag tänker på uttrycket som lyder "real estate är ett steg närmare döden", den åldrande människan måste bygga sin status på ngt annat än sin kropp osv)
Ett annat spår är huruvida denna periodvisa upplevelse av fattigdom är "sann"?
Jag har försökt fråga SCB hur många sådana som vi det finns- en minoritet av alla 3 barnsfamiljer bor i alla fall i hyresrätt, jag tror siffran var 15 procent)
( frågan löd: En 3 barns familj, 2 vuxna som arbetar heltid och har en sammanlagd årsinkomst på ca 750 000 kronor, bor i hyresrätt, äger inget sommarställe eller andra fastigheter, tillgångar. Vilka är vi? Var bor vi? Var är vi födda? Hur många är vi? Är vi i minoritet? Är vi en minskande eller ökande skara? Vilken utbildning har vi?)
Men de tar 10 000 för att svara på det.
Ett tredje spår är det som Johanna är inne på: huruvida folk som hyr är "poor people"- det tycker inte jag generellt men det finns områden och områden, jag har själv bott i Stadsholmens kulturhus på Mariaberget. Jämför statusen med Vårberg, Örnsberg är väl ngnstans mittemellan.
Stockholmshem som är värd för våra hus lyckades kollra bort hyresgästföreningen för x antal år sedan och gör INGET underhåll. De kallar konceptet "FINT HEMMA" o påstår att hyrorna är lägre än hos Svenska Bostäder o andra kommunala bolag men det betvivlar jag.
Jag hoppas dock att det kan bli en politisk diskussion om framtidstro, hur vi förhåller oss till status och huruvida det finns ett alternativ till ägande snarare än en diskussion om
hur jag förhåller mig till linoleumgolvet i mitt badrum eller de gamla kökslådorna.
Mycket intressant och tänkvärt skrivet. Generellt tycker jag bostadspolitiken är en bortglömd politisk fråga som diskuteras alldeles för lite. Att alla har rätt till en schysst bostad, oavsett om man hyr eller äger, bor i Djursholm eller Örnsberg, det är för mig vad världfärden borde grunda sig på.
Jag skulle bara vilja säga till dig att FÖRSÖK och njut av det som du har.
JAG BOR- om jag vill- på en Herrgård vid havet, eller i en sekelskiftesvilla i fint område.
Jag har också 3 barn MEN jag är ständigt sjuk, vilket i och för sig inte har med mitt boende att göra. MEN jag skulle -om inte ansvarskänslan för mina barn var så stark- byta med dig i morgon dag.
TÄNK PÅ- du KAN diskutera ALLT med din man. Det kan inte jag. Du KAN varje dag åka till ett- vad jag förstår- mycket intressant jobb och som du valt själv.
DU ÄR frisk. Åk till havet när du har lust. Bjud in dig till vänner som bor "finare". Kanske säger de, ja. Jag skulle göra det om någon vågade fråga. Jag sitter med mina kristallkronor och fönsterpröjs men är inte ett dugg lyckligare för det. FAKTUM är att jag snart mycket snart tänker rymma till en liten liten lägenhet bara för få leva "mitt liv". Det livet är inte ett dugg beroende av havsutsikt, vackra rum, snickarglädje synliga takbjälkar...Allt det som jag haft nu i 10 år men INTE gjort mig ett dugg lyckligare, snarare tvärtom.
-ATt äga för mycket kan också lätt bli en last.
Upplev livet i det bergränsade så gott det går. TIll slut ... vad vi människor behöver är nog omväxling.Det enahanda tråkar ut oss.
hej anonym! tack för ditt fina personliga inlägg! när jag läser vad du skriver känner jag mig tacksam över att allt jag har, jag kämpar verkligen emot DN-bostad ideologin...men den sipprar in i själen bland.
Skicka en kommentar