Sortera tvätt? I don't think so.

Lugn enligt humörsringen

Beyond Retro

På trendspaning

Nu är det jag som är media

I mitt yrke gör jag ibland intervjuer med konstnärligt lagda människor. Och jag har upptäckt att ju mer konstnärligt lagd en människa är desto större kontroll vill hon eller han ha över materialet. På min tidning får de som intervjuas nästan alltid läsa sina citat i texten innan den går i tryck, men den konstnärligt lagda människan nöjer sig sällan med detta. Den vill gärna peta i brödtext. Den vill veta vilka bilder som ska användas, vilka bildtexter som ska skrivas, vilka rubriker som ska sättas. Där får den konstnärligt lagde alltid artiga men svävande svar ty jag råder inte helt själv över materialet, när text är skriven och bild tagen, tar layouten vid och en ny process börjar.

När jag var ung gav jag ut en diktsamling och blev mediernas gunstling under en kort period. I samband med att boken kommit ut hörde tidningen Veckorevyn av sig. Jag var egentligen (ideologiskt) mot Veckorevyn men samtidigt ville jag vidga det poetiska rummet och få läsare som inte enbart tillhörde kultureliten. Jag tackade tveksamt ja. Blev intervjuad av proffsiga Margaretha Hall. En trevlig fotograf knäppte ett par bilder. Jag fick läsa och godkänna texten.

När tidningen sedan damp ned i brevlådan fick jag en chock. Bilden de hade valt fick mig att se ut som en vulgär bimbo, rubriken bredvid bilden löd: KILLAR, TA FÖR ER!

När den värsta skammen lagt sig blev jag förbannad och ringde Amelia Adamo och skällde för hon var chef där då. För mig var det ett stort nederlag- jag hade totalt misslyckats med att föra fram”bilden av mig” som är så viktig för en ung konstnär. 1-0 till medierna.

Men nu är det jag som är media. Och varje gång någon ber att själv få skriva brödtexten, välja bilden eller sätta rubrik säger jag att det inte funkar så. Jag tycker till och med att det är charmigt och demokratiskt att det inte funkar så. Så sluta styr medierna, snälla, koncentrera er på konsten i stället.

Huset

Huset

Huset

CV

Arbetsliv
Chefredaktör Fotografisk Tidskrift 2010.
Reporter, konstredaktör Tidningen Vi 2007-2010.
Journalist/Fotograf/Illustratör (egen firma) 2002-2006.
Journalistiklärare, Berghs School of Communication 2005-2007.
Redaktör, BRUS 2003.
Redaktör, Handledare Ungt val/Skolvalet 2002.
Reporter, Aftonbladet 2000.
Programledare, Morronpasset P3 1998.
Reporter, Folkradion P3 1997.
Lektör, SVT Drama 1997-1998.
Krönikör, Kommunalarbetaren 1994-1997.

Utgivna böcker
Årets Bästa Journalistik 2007, Sveriges Tidskrifter.
Elva Poeter, antologi, Norstedts 1998.
Som hör Boskapen till, lyrik, Norstedts 1994.
Apor & Nektariner, lyrik, Norstedts 1991.

Utbildning
JMK, journalistlinjen 1996-1998.
Stockholms universitet, filmvetenskap 1990-1991.
School of Visual Arts, New York 1988-1989.

Tibbleskolan Täby 1983-1985.

Övrigt
Gift med Martin och har tre barn (15, 11, 7 år). Pendlar mellan lägenhet i Aspudden och hus i Gnesta.

Kontakt
jenny@morelli.se
mobil: 0709-202992

Radio SMF

Hittad hos Snaskefar

Medelåldern drömmer

Drömde jag satt och läste på ett café på Manhattan.

Downtown. I närheten av Washington Square.
Omgiven av välartade collegeungdomar som alla läste New Yorker.

Hade förskräckligt många väskor, det var lite bråttom någonstans, som vanligt.

En skallig ryss med isblåa ögon kom fram och satte sig och sa till mig att jag kunde få bli prostituerad. Det var en klubb på Lower Lower East side. Jag lekte med tanken. Men sen förklarade jag att jag inte kunde, att jag var för gammal helt enkelt.  En annan mörkare ryss, en kumpan,  som suttit och stirrat på oss vid ett annat bord, kom över. De var mycket artiga och trevliga. Vi drack kaffe och talade om prostitutionens socioekonomiska aspekter. Det var lite Eastern Promises över det hela.

Sedan gick jag därifrån, det blev kväll och jag klättrade nedför en hög trappa med allt bagage, trappan blev en lodrätt vägg. Var väldigt nära att ramla ned men såg ett ett litet fönster som jag kravla mig upp till. 

Där inne bodde Hannes Holm. (?)
Huset var fullt av barn. 

Jag slog mig ned i soffan, fick något att äta och dricka, barnen kravlade hemtamt över mig. 

Tryggt och trevligt. Snyggt inredd våning.

Jag skriver ett slags tal till min döde far och det är inte lätt. 

Snart hoppar jag in i bilen och kör fort till Kungens Kurva för att handla.

Tack för kaffet

Är i läggen

Känns bättre nu

Glitter Graphics

Me and the boys

Mer om hundvännerna Iggy Pops och Michel Houellebecqs samarbete i DN i dag och här. 

Lägga sig i

Apropå Anna Odell: Det som verkligen fick mig illa till mods i hennes film var att se alla som passerade utan att hjälpa den förvirrade unga kvinnan som trampade fram och tillbaka på Liljeholmsbron med sin påse.

Han gick på samma dagis som ett av mina barn. Jag brukade se honom i parken. Mamma och pappa skilda. Pappan hade flyttat, ibland dök han upp, tatueringar och rotweiler med en asiatisk flickvän. Mamman var frodig med långt lockigt hår. Hon träffade en ny, fick fler barn med honom. 

Vi möttes som hastigast ibland hon och jag , till och från affären. Pratade en stund, fortsatte med våra liv. Hon klagade en gång över hur tufft hon hade det, låg i skilsmässa, var ensam med 3. Jag sa att hon kan skicka över grabben när hon vill. Hon rökte mycket. Småbarnen dåligt klädda.

Sedan försvann pojken från parken. Jag frågade en annan mamma var han höll hus. Han är på fosterhem sa hon. Jag blev orolig, försökte erinra mig vad han hette i efternamn. Mamman och de andra barnen också borta. Det gick nästan ett år.

I lördags kom en gestalt fram till mig och sa hej. Kortsnaggat hår. Pinnsmal. Det var mamman. ”Cancer”, tänkte jag. 

-Hur är det? Hur mår du?

-Jag blev halvt ihjälslagen, han är i fängelse, sa hon. 

-Barnen? frågade jag. 

- Jodå, de är okej, sa hon. Sedan gick hon, ville inte prata mer. På kryckor.

Jag vet fortfarande inte vad hon heter. Men jag vet vilket hus hon bor i, jag vet vilken dörr hon bor bakom i förhållande till hissen. Jag tänker på hennes barn. 

Jag vill gå dit och ringa på och jag vill inte gå och ringa på. 

Jag vet inte om jag orkar med henne.
Men den där lilla killen som brukade gunga sina slarvigt klädda småsyskon, honom skulle jag orka.

Saft, samtal och konst

Andra bloggar om konstfack, konstfack 2009

This is it

Av Haidar Mahdi.


Andra bloggar om konstfack, konstfack 2009

Blå II

Andra bloggar om konstfack, konstfack 2009

Blå I

Andra bloggar om konstfack, konstfack 2009

Eleverna på Konstfack

Anna Odell interjvuade jag för ett reportage om konstskandaler i förra numret av Vi.

Andra bloggar om konstfack, konstfack 2009,  anna odell

Hotell jag skrivit dikt om

David Lynch regisserar Dirty Dancing

Mot Skärholmen

O och jag tog cyklarna och for söderut. Olle gillade skarpt att cykla bredvid motorvägen. Väl framme i SKHLM köpte vi en Harry Boy, tittade på trav på teve med jugoslaver, åt godis och köpte ett grönt cykellås. Sammanlagt cyklade vi nästan 1,5 mil. Rätt stort när man är 6 och har pyttesmå hjul. 

Dagens Madeleinekaka

Mannen med namnet Fredrik Ofrein ska visst spisa discoplattor någonstans i Stockholm i veckan. Minnen av timslånga närstudier av 70-talets svenska skvallerpress vällde plötsligt upp. Fin frisyr hon har förresten. 

Här ska Roger äta lunch

Leda saken rätt

Jag tyckte verkligen om Vi, de drunknande som jag tokläste på Kreta. Det här om änkan Anna Egidia Rasmussen strök jag under:

"Hon kunde leda gråten på samma sätt som någon kan leda sången. Gråten var inte som de flesta trodde känslor som svämmade över i tårar. Den var det motsatta, en kanal för känslorna som ledde dem i rätt riktning."

Nattfåk, däremot, var bedrövlig. Den kändes som totalt konstruerad, uttänkt och skriven för att passa en marknad, platta och generaliserade karaktärer. Svärmödrarna. Tjuvarna. Den lämnade mig helt tom. Ingemar säger att Skumtimmen är bra, men jag har verkligen noll lust att läsa den. 

Han dör inte III

 Pappa ligger och dör och jag har ingen lust att blogga.  Men fortsätt gärna att berätta om er sorg här. Bilden förändras.