Lägga sig i

Apropå Anna Odell: Det som verkligen fick mig illa till mods i hennes film var att se alla som passerade utan att hjälpa den förvirrade unga kvinnan som trampade fram och tillbaka på Liljeholmsbron med sin påse.

Han gick på samma dagis som ett av mina barn. Jag brukade se honom i parken. Mamma och pappa skilda. Pappan hade flyttat, ibland dök han upp, tatueringar och rotweiler med en asiatisk flickvän. Mamman var frodig med långt lockigt hår. Hon träffade en ny, fick fler barn med honom. 

Vi möttes som hastigast ibland hon och jag , till och från affären. Pratade en stund, fortsatte med våra liv. Hon klagade en gång över hur tufft hon hade det, låg i skilsmässa, var ensam med 3. Jag sa att hon kan skicka över grabben när hon vill. Hon rökte mycket. Småbarnen dåligt klädda.

Sedan försvann pojken från parken. Jag frågade en annan mamma var han höll hus. Han är på fosterhem sa hon. Jag blev orolig, försökte erinra mig vad han hette i efternamn. Mamman och de andra barnen också borta. Det gick nästan ett år.

I lördags kom en gestalt fram till mig och sa hej. Kortsnaggat hår. Pinnsmal. Det var mamman. ”Cancer”, tänkte jag. 

-Hur är det? Hur mår du?

-Jag blev halvt ihjälslagen, han är i fängelse, sa hon. 

-Barnen? frågade jag. 

- Jodå, de är okej, sa hon. Sedan gick hon, ville inte prata mer. På kryckor.

Jag vet fortfarande inte vad hon heter. Men jag vet vilket hus hon bor i, jag vet vilken dörr hon bor bakom i förhållande till hissen. Jag tänker på hennes barn. 

Jag vill gå dit och ringa på och jag vill inte gå och ringa på. 

Jag vet inte om jag orkar med henne.
Men den där lilla killen som brukade gunga sina slarvigt klädda småsyskon, honom skulle jag orka.