Ja shit, utan att veta nånting alls om vad som egentligen hände, framstår det onekligen som ganska grymt gjort av Ann Heberlein. Men hon kanske hade sina skäl.
Nej, det där antydan gillar jag inte. Heberlein är allvarligt sjuk i en sjukdom som gör att man inte fungerar som andra i alla lägen. Döm inte! Det är förlåtelse och förståelse hon behöver. Inte mer skuld!
Bipolär sjukdom, som Heberlein lider av, är en mycket allvarlig sjukdom. 10 - 25% av de som bär på den tar sitt liv. Den första tanken kanske ska vara lättnad över att hon orkade finnas till snarare än moraliserande.
Hon har själv valt att vara en offentlig person och gå ut med sin sjukdom & om JAG som inte ens känner henne satt här och var orolig för henne hela lördagen- hur orolig skulle inte hennes make och 3 barn vara. Mina tankar gick till dem. Och jag tycker att man FÅR vara arg på folk även om de är sjuka. Jag är till exempel arg på torsten flink i bland. han är också sjuk (& offentlig). Och jag kan vara jättearg på alla de föräldrar jag känner som tagit livet av sig, sjuka eller ej
Så sant, Jenny. Den här typen av sjukdomar orsakar ofta egoistiska och grymma beteenden, och det är konstigt om man inte ska få säga att det är just så. Det är ju inte liktydigt med att vara hjärtlös.
Jag tycker också man får vara arg på folk som är sjuka.
Min undran gäller snarare "hon har själv valt att vara en offentlig person".
Jag vet inte just om det är ett val man gör och jag vet inte heller om detta eventuella val skulle innebära fritt fram för fan och hans moster att ge sig på en och "vara arg".
Anns make och barn är nog både lättade och arga . Med all rätt.
Ok,intressanta kommentarer. Lider du själv av bipolär sjukdom, eller mano depressivitet som det kallades förr? Angående kommentaren:"jag blev frisk"
Att kategorisera gör vi ju endast för att a)antingen få hjälp eller b)för att tala om vad som är normalt eller inte. I den bästa av alla världar skulle vi kunna va de vi är oavsett diagnos om vi hade byggt ett mer "mänskligt" samhälle!
kategoriseringar och diagnoser har jag inget att säga om, anonym, men ja, jag hade ätstörningar och diagnoser som liknar hennes, från det jag var 14- 28 år ungefär.har bloggat om det förr och det skymtar i mina diktsamlingar- man är ju alltid en produkt av sin samtid
Det är mkt berörande det du skriver om din egen väg till ett mera fungerande liv, men här måste "prästen" i mig tala lite. ..."15 år, det är chockerande länge, om man tänker efter", skriver du.
Jag tänker så här: Vad är ett gott liv?". Ingår inte allt elände, bråte alla tillkortakommande OCKSÅ i ett människoliv. Och skulle verkligen ett liv vara gott om det inte också innehöll det som var mindre gott? Är det inte det som får oss att "mogna" och lära oss se skillnader, och som skärper oss. Och det svåraste arbete vi har att göra är arbetet med oss själva, men inte för att bli MER samhällsnyttiga (för samhället är bara en konstruktion) utan för att bli mer äkta och genuina.
Det värsta skulle ju va om vi lyck ades "kasta bort" ett helt liv. Livet ställer krav på oss, men det är VILKA krav och vem som sätter normen som jag menar är det avgörande. Att livet måste innehålla värde och mening håller nog de flesta med om. Ingen vill leva ett "innehållslöst liv", men det är upp till var och en (åtminstone i ett individualistiskt samhälle) att bestämma VILKA VÄRDEN och VILKA MÅL som är viktiga ingredienser.
I ett effektivitets samhälle får det ineffektiva, det trasiga i oss så lite plats. Normen utgår från det produktiva. Kanske borde vi i stället eftersträva att bli mer "mänskliga".
Själv levde jag en massa år för att förverkliga min mans drömmar och först efter -just- 15 år kom jag på att det var på bekostnad av mina... Men ur ett livsperspektiv kanske vi gör andra kalkyler och drar andra slutsatser. Jag säger inte att det destruktiva/det onda har ett självändamål men det gör något med oss. Det formar oss, inte bara i negativ bemärkelse. Vi blir mer känsliga och får -förhoppningsvis- en större portion medmänsklighet på köpet.
Därmed inte sagt att jag försvarar våldtäktsförövare, barnmisshandlare och andra som verkligen orsakar så mycket ont.
Jag brukar säga att det är skillnad på människor, och då menar jag skillnaden i att ha mött livets avigsidor och de som bara har läst om dem eller åkt om kring på en "räkmacka". Den skilnaden utgör basen i min bekantskapskrets. För de förra har nått ett djup och visdom som både fascinerar och lär mig något om vad det innebär att vara ...just människa!
fint sagt elvira, jag håller med, fast jag kan bli arg i efterskott på alla SAMTAL jag haft som inte ledde någon vart. Så tror jag det ser ut med vina vänner också: eller som med tranströmers ord- de som enbart lever på sin egen framsida-gå förbi dem!
14 kommentarer:
Ja shit, utan att veta nånting alls om vad som egentligen hände, framstår det onekligen som ganska grymt gjort av Ann Heberlein. Men hon kanske hade sina skäl.
Nej, det där antydan gillar jag inte. Heberlein är allvarligt sjuk i en sjukdom som gör att man inte fungerar som andra i alla lägen. Döm inte! Det är förlåtelse och förståelse hon behöver. Inte mer skuld!
Bipolär sjukdom, som Heberlein lider av, är en mycket allvarlig sjukdom. 10 - 25% av de som bär på den tar sitt liv. Den första tanken kanske ska vara lättnad över att hon orkade finnas till snarare än moraliserande.
Hon har själv valt att vara en offentlig person och gå ut med sin sjukdom & om JAG som inte ens känner henne satt här och var orolig för henne hela lördagen- hur orolig skulle inte hennes make och 3 barn vara. Mina tankar gick till dem. Och jag tycker att man FÅR vara arg på folk även om de är sjuka. Jag är till exempel arg på torsten flink i bland. han är också sjuk (& offentlig). Och jag kan vara jättearg på alla de föräldrar jag känner som tagit livet av sig, sjuka eller ej
Så sant, Jenny. Den här typen av sjukdomar orsakar ofta egoistiska och grymma beteenden, och det är konstigt om man inte ska få säga att det är just så. Det är ju inte liktydigt med att vara hjärtlös.
Då tycker vi olika.
Jag tycker också man får vara arg på folk som är sjuka.
Min undran gäller snarare "hon har själv valt att vara en offentlig person".
Jag vet inte just om det är ett val man gör och jag vet inte heller om detta eventuella val skulle innebära fritt fram för fan och hans moster att ge sig på en och "vara arg".
Anns make och barn är nog både lättade och arga . Med all rätt.
Trist att din lördag blev förstörd, Jenny.
Om det är någon tröst tror jag Ann H mår sämst av alla pga det som hänt.
Ja, mina tankar är med henne också, tro inte annat. Jag håller tummarna för att hon blir frisk. Det blev jag.
Ok,intressanta kommentarer. Lider du själv av bipolär sjukdom, eller mano depressivitet som det kallades förr? Angående kommentaren:"jag blev frisk"
Att kategorisera gör vi ju endast för att a)antingen få hjälp eller
b)för att tala om vad som är normalt eller inte.
I den bästa av alla världar skulle vi kunna va de vi är oavsett diagnos om vi hade byggt ett mer "mänskligt" samhälle!
kategoriseringar och diagnoser har jag inget att säga om, anonym, men ja, jag hade ätstörningar och diagnoser som liknar hennes, från det jag var 14- 28 år ungefär.har bloggat om det förr och det skymtar i mina diktsamlingar- man är ju alltid en produkt av sin samtid
här till exempel
Det är mkt berörande det du skriver om din egen väg till ett mera fungerande liv, men här måste "prästen" i mig tala lite.
..."15 år, det är chockerande länge, om man tänker efter", skriver du.
Jag tänker så här: Vad är ett gott liv?". Ingår inte allt elände, bråte alla tillkortakommande OCKSÅ i ett människoliv. Och skulle verkligen ett liv vara gott om det inte också innehöll det som var mindre gott? Är det inte det som får oss att "mogna" och lära oss se skillnader, och som skärper oss. Och det svåraste arbete vi har att göra är arbetet med oss själva, men inte för att bli MER samhällsnyttiga (för samhället är bara en konstruktion) utan för att bli mer äkta och genuina.
Det värsta skulle ju va om vi lyck
ades "kasta bort" ett helt liv.
Livet ställer krav på oss, men det är VILKA krav och vem som sätter normen som jag menar är det avgörande. Att livet måste innehålla värde och mening håller nog de flesta med om. Ingen vill leva ett "innehållslöst liv", men det är upp till var och en (åtminstone i ett individualistiskt samhälle) att bestämma VILKA VÄRDEN och VILKA MÅL som är viktiga ingredienser.
I ett effektivitets samhälle får det ineffektiva, det trasiga i oss så lite plats. Normen utgår från det produktiva. Kanske borde vi i stället eftersträva att bli mer "mänskliga".
Själv levde jag en massa år för att förverkliga min mans drömmar och först efter -just- 15 år kom jag på att det var på bekostnad av mina...
Men ur ett livsperspektiv kanske vi gör andra kalkyler och drar andra slutsatser. Jag säger inte att det destruktiva/det onda har ett självändamål men det gör något med oss. Det formar oss, inte bara i negativ bemärkelse. Vi blir mer känsliga och får -förhoppningsvis- en större portion medmänsklighet på köpet.
Därmed inte sagt att jag försvarar våldtäktsförövare, barnmisshandlare och andra som verkligen orsakar så mycket ont.
Jag brukar säga att det är skillnad på människor, och då menar jag skillnaden i att ha mött livets avigsidor och de som bara har läst om dem eller åkt om kring på en "räkmacka". Den skilnaden utgör basen i min bekantskapskrets. För de förra har nått ett djup och visdom som både fascinerar och lär mig något om vad det innebär att vara ...just människa!
fint sagt elvira, jag håller med, fast jag kan bli arg i efterskott på alla SAMTAL jag haft som inte ledde någon vart. Så tror jag det ser ut med vina vänner också: eller som med tranströmers ord- de som enbart lever på sin egen framsida-gå förbi dem!
Skicka en kommentar