söndag 10 februari 2008

Den terapin hjälpte inte...

Jag satt bredvid en psykiatriker på flyget till Indien. Hon jobbade bland annat med unga tjejer som skär sig. När unga tjejer som skär sig kommer till sjukhus skär de sig ännu mer, berättade hon.


Själv har jag aldrig skurit mig men däremot hade jag ätstörningar från det jag var 13 till jag var 28 och jämt och ständigt involverad i en mängd olika psykologsamtal. Berit, Barbro, Ulla, Karin…de var flera damer i skrået som skulle ta reda på exakt hur jag mådde och vad det var i min barndom som gett mig problem. De kom aldrig på det. Inte jag heller. Fast jag blev en jävel på att snacka. Det första som hjälpte var när ett team på SÖS 1990 bad mig skriva ned exakt vad jag åt. Jag hade varit helt omedveten om det nämligen. Jag visste inte vad hunger var och inte mättnad och inte vad som var normalt och lagom. Jag undrar vad som hänt om jag hade fått lite medicin, träffat en tydlig terapeut som hjälpt mig att sluta röka, börja träna, visat mig hur man går ned i vikt på ett bra sätt etc. Det tror jag hade hjälpt mig mer än att sitta och spinna offerrollens livsväv framför tysta tanter redan som 15 åring.

Fast jag ljuger lite när jag säger att SÖS-metoden hjälpte mig helt. Jag var tvungen att bli 27, skilja mig, träffa en ny man för att sluta vara fixerad vid vad jag åt eller inte åt. Men 15 år! Det är ju chockerande länge när man tänker efter. Jag har ingen aning vart störningarna tog vägen heller…Putz weg..de löstes upp..



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tillägg: Det här inlägget på DN debatt läste jag nyss och har med saken att göra -Att det kan vara livsstilen i sig som skapar det psykiska illamåendet.

3 kommentarer:

Morelli sa...

inte för att jag är helt störningsfri- men just de störningarna försvan...

Space babe sa...

Jag VEEET! Jag hade ätstörningar mellan 17-26 (när jag träffade min man i stort sett). Sen dess väger jag mig inte och tänker inte på vikten.

Så mkt energi och tankekraft som gick åt till något så onödigt...

Jag har även bloggat om det och andra komplex som jag dragits med och som är helt borta nu, typ mustaschkomplexet.

Nu hoppas jag snart ha lagt socialfobi-fasen bakom mig.

jacobsteel sa...

usch ja... det finns alldeles för mycket flumsnack och remiss-pingpong i psykiatrin för att det ska hjälpa folk tillräckligt snabbt.

bra att det gick vägen till slut i alla fall. grattis.