Kvart i nio. I köket sitter fyra fjortonåriga flickor och äter fattiga riddare och dricker juice. Jag är arg på en av dem och ska prata med henne när de andra har gått. Men jag tycker synd om henne också. Vilken klant. Hur mycket hann hon få i sig? Hon mådde väldigt illa när hon kom hem halv tio. Nu börjar något annat.
På en servett som ligger på köksbordet har jag skrivit: "efter två tusen år var jag också här, riste"
Jag vill vara allvarlig men vet inte hur.
8 kommentarer:
Ack! Vilken klant man var själv. Jag är inte avundsjuk på dig. Förresten har jag influensan... Kram isapisa
Usch vad jobbigt...men saker o ting måste ju stävjas i tid hur man nu gör...tur ibland att man slipper vissa saker...Tjolahopp. G.
Oj, jobbigt! Lycka till eller vad man säger.
Jag var fjorton första gången mina föräldrar kom på mig - genom att tvingas hämta mig på Maria ungdomsklinik. Det var vansinnigt pinsamt och de var otroligt besvikna, vilket bet ganska bra. Inte tillräckligt för att jag aldrig skulle göra om det (det var ju kul, och alla kompisar drack också - utan att bli påkomna) men åtminstone för att jag skulle ta det lugnare när utegångsförbudet var över.
Sen kan det vara vettigt att prata med andra föräldrar. Hon lär inte dricka ensam. Inte nödvändigtvis be henne "skvallra", utan bara berätta för de andra föräldrarna vad som hänt så att de kan diskutera saken med sina egna barn.
Föräldrar underrättade & vi ska fika på måndagkväll & utarbeta policy...men inte vet jag hur man gör exakt.Nolltolerans tror jag i alla fall på. Men hur STRÄNG vete sjutton...inget sova över hos O på fredag i alla fall...
Nolltolerans och konstant stalking är det enda rätta! Jag minns så väl pappas bil som smög fram på villagatorna i tid och otid och avbröt eventuella festligheter innan de ens hann börja... I alla fall ibland
hej från Bea
tack för stödet, vi får se hur länge det här inlägget ligger kvar, kanske lämnar jag ut the kid för mkt...
Bea: Haha, det låter som att din pappa var ett pain in the ass. Heja honom!
I övrigt så tycker jag att det är helt rätt inställning med nolltolerans. Det tror jag att de flesta tycker. Det svåra är väl att föra fram att 1. det inte är acceptabelt men 2. om det ändå händer måste de våga ringa/komma hem - och samtidigt få det att låta logiskt.
En utmaning för de största av filosofer, på min ära!
(Jag har inga egna barn, men eftersom jag var en fruktansvärd - fruktansvärd! - tonåring har jag funderat en del på hur jag själv skulle så att säga handskats med mig. Har ännu inte funnit något svar.)
Skicka en kommentar