torsdag 5 januari 2012

Grrr voff!

Bengt Ohlsson gör upp med kulturklimatet på Söder och mina Facebook-bekanta delas sig snabbt in sig i två läger. De som tycker Benke är toppen och de som anser att han kommit ut som högerspöke (det vill säga ond, vilket bekräftar tesen i hans text). Starka reaktioner i båda grupperna.
Vad tycker då jag? Tja, jag känner igen beskrivningen av det icke-intellektuella klimatet hos vänstern. Texten är rolig och träffande. Jag skrattar högt flera gånger. Ohlsson tar i för kung och fosterland för att frigöra sig från gamla vänners krav och omgivningens förväntningar. Denna förbannade blindhet hos den priviligerade, att den egna konsumtionen inte räknas, inte huset på Gotland, inte den egna oviljan att betala skatt, inte den egna iphonen, allt detta är mitt i prick. Knaussgårdskt.

Samtidigt är det sorgligt att texten är så lång (18 000 tecken). Och påhoppen på kollegan Malin Ullgren som tidigare kritiserat hans krönika om Slussen känns inte relevanta.

Och varför begrep han inte detta för 10 år sedan? Hade han rykt från DN då? Där ger jag Lars Linder rätt, han skrev ett kort mothugg i dagens tidning. Kanske representerar Ohlsson den nya tidens synsätt. Slussen-kramarna har ju bevisligen inte lyckats med sin kamp. Pågår ett paradigmskifte på Dagens Nyheter. Sådana som Ullgren ska ut eller?

Fast jag håller ju med om att vänstern har problem. Att den måste slipa sin pennor och hitta nya fiender. Själv lämnade jag föreställningen om att jag hörde hemma där för länge sedan. Betyder det att jag är höger? Nej, jag är en gammaldags socialliberal, partilös. Men framförallt är det klaustrofobisk och jättetråkigt att umgås med människor som bygger samförstånd på att "vi är de goda- de andra är onda". Och som saknar argument för varför de tycker något.
5 kompisar räcker.

I en artikel med riot grrrl-sångerskan Carrie Brownstein i New Yorker beskriver hon det kulturella klimatet i Olympia, USA som hon lämnade:

“When you’re indoctrinated into a scene, there’s this pride that comes with being accepted and understood by people you admire. But the flip side of that is this almost stifling sense of democracy. You put yourself down, to overcompensate for the embarrassment of riches or the little attention you get.” Even worse, she said, was “the élitism that passes itself off as inclusiveness.” She went on, “The rules are so esoteric, so hard to follow, that no one else could fit in. And what you’ll never admit to yourself is that you don’t want other people to fit in.”

Det homogeniserande klimat Bengt Ohlsson beskriver finns alltså på den amerikanska feministiska musikscenen också. Och i högerkretsar. Och i slummen i Bangladesh antar jag. Och på Orust. Vi är gruppvarelser som helst bara vill passa in och härma andra. Ungefär som hundar. Nu finns det ytterligare ett skäl att läsa Gabriel Tardes bok Grrr voff.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida