Jag anar att Steven Soderbergh i sin visuellt eleganta spionthriller Black Bag hämtat viss inspiration från serien Industry vars unga ensemble ångar av det erotiska "det" som de flesta av oss äldre slutat ånga av.
När ett topphemligt program läcker och kan få katastrofala följder får spionen/kontraspionen George T. Woodhouse (Michael Fassbender) uppdraget att ta reda på vem som ligger bakom. Misstankarna faller snart på några av hans kollegor bland dem hans egen fru, Kathryn (Kate Blanchett) också hon en högt ansedd agent
I centrum står alltså det äldre gifta spionparet som dras in i en intrig fast egentligen handlar filmen om lojalitet, svek och förtroende: ska man lita på frugan eller stå upp för sitt land? Överallt intrigeras det och luras det och spioneras på.
Den unga ensemblen runt dem, där bland andra den förträffliga Marisa Abela (som ångar!) ingår, kommer för att leka lekar hos sina överordnade. Och de spetsade drinkarna och reglerna har George (Fassbender) planerat i förväg allt för att avslöja förrädaren. Under dessa parmiddagar är det som att titta på ett orytmiskt kammarspel snarare än en spionthriller.
Jag har full förståelse för att den äldre generationens filmskapare vill ha något av den yngre men då får de skriva bättre manus.
Eftersom premissen är att Fassbender och Blanchett är ett – förtroendemässigt problematiskt- men ändå i sängen lyckligt par är det synd att det inte ångar om någon av dem, varken när de är på varsitt håll eller när de är tillsammans. Fassbender spelar kyligt neutral, som en KEN-docka och Blanchett klarar inte av att utstråla den (i det yngre sammanhanget) äldre kvinnans erotiska laddning. Om Michael Caine (vars karaktär Harry Palmers glasögon Fassbender snott) och Juliane Moore hade varit jämngamla och axlat rollerna kanske man åtminstone hade trott på det här äktenskapet som är filmens kärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar