Paus

Inga synliga tumörer på röntgen sade läkaren och jag ska inte behandlas mer på 3 månader.  Kroppen är så slutkörd att den behöver vila oavsett. Att CA125-värdet hade stigit till 45 ska jag inte ta så allvarligt, det behöver inte betyda något. (CA125 är en cancermarkör för äggstockscancer: under 30 är normalvärde, i maj hade jag 250, efter operation 50, under hösten och cellgiftsbehandlingen sjönk det till 12-13). Jag har ett bråck efter operationen och får jag jätteont i magen ska jag uppsöka sjukhus. Det kan bli tarmvred. Har inte googlat bråck ännu. Nu tar jag cancerpaus.

Helst inte tänka på utan vara

När jag blev sjuk började jag ta mediciner. Förutom cellgifter fick jag en massa olika preparat som skulle hjälpa mot diverse biverkningar. Min kompis B skämtade om att jag skulle ha en medicindosa. Under behandlingsdagarna med cellgifter åt jag en massa kortison (ni vet att barn med cancer ofta är uppsvullna på grund av kortisonet) Jag fick mediciner mot illamående, förstoppning, diarré, halsbränna, magkatarr, munsvamp, smärta, för att sova, mot allergisk chock osv. När sista behandlingen var över gick jag till Apoteket med en påse full av mediciner jag inte använt. Skön känsla. Jag vill inte ha något alls framöver. Men tack för att de hjälpte.

En annan aspekt av att vara sjuk är att man måste vara vaksam på den egna kroppens signaler som jag tidigare varit väldigt dålig på att tolka eller överhuvudtaget tänka på. Tidigare i höst fick jag till exempelvis hög feber och det tog ett par timmar innan jag kom att de hade sagt att jag ska ringa då, tänkte att det skulle gå över av sig själv och hade gått och lagt mig.

Denna vecka har något varit fuffens, matsmältningssystemet krånglar och jag vet att denna typ av cancer oftast kommer tillbaka i magen. Så jag bör ju vara uppmärksam på vad som händer. Så nu har jag efter 3 dagar pratat med sjukhuset och hämtat ut ny medicin och hoppas att det bara är magkatarr. Jag måste lära mig att ha en på- och avknapp för oro.  Jag tycker bäst om att inte tänka på kroppen utan att bara vara kroppen. Den friskes privilegium.

Jan Holmberg skriver intressant i DN i dag om boken "Tragedy, the Greeks and us"  att tragedin inte lär oss särskilt mycket. Tvärtom lämnar den sina gestalter och publik med en omtumlande känsla av vilsenhet, ofta formulerad direkt i dramerna med den återkommande frågan: Vad ska jag göra?------Ett grundläggande skäl till sorg har dock vi människor gemensamt: att världen inte är skapad för oss, och inte heller vi för den. Det är en tragisk insikt som vi får leva med.

Ett slags blankhet

Cellgiftsbehandlingen gör att jag tappar namn och i viss mån ord. Och i viss mån händelser. Det episodiska minnet (heter det väl- det som gör att man kan återberätta långa haranger av något som hänt i stora episodiska sjok) har aldrig varit min starka sida. Jag var på fest i lördags och en person talade då om att vi setts på en annan persons 40-års fest. Inget som helst minne av det. Den kända kocken som bor mittöver oss försökte jag smalltalka med häromdagen och sedan fick jag för mig att han hade en Jack Russel men han har en fransk bulldogg. Ingen idé att försöka gissa känner jag. Jag är som ett blankt rör just nu med en väldigt glatt insida. Hoppas att det ska skapas lite nya hjärnceller och grejer framöver härinne. Det är också svårt att säga vad som är cellgifter och vad som är själva situationen. Hela hösten har handlat om att "skala av".  Familjen är dock här, vännerna är här, böckerna är här, hunden är här, vädret är här, ljuset är här.