Om "The Square"

Nu har jag sett filmen "The Square" av Ruben Östlund och så här tycker jag:

1. Den är inte kall utan varm. Grundberättelsen (den om att beskylla alla, lägga lappar i ALLAS brevlådor) slutar ju med att pappan inser att han gjort fel och vill ställa saker till rätta vilket är jättefint. Flickorna sitter i baksätet och vill följa med in. Rörande och varmt.

2. Nej, han påminner inte jättemycket om Roy Andersson för Östlund är inget kontrollfreak, det är ju en massa slump i filmen. Kanske till och med lite för mycket slump i bland: apscenen i all ära, vad hade den i filmen att göra egentligen? Väldigt många Hitchcock-trappor, dock.

3. Nej, han använder inte fattiga människor som kulisser, den med störst värdighet är ju helt klart den lilla killen i hyreshuset som vill ha en ursäkt från museichefen. Jätteroligt för övrigt med bitchiga "Chicken Ciabatta"-bruttan på 7/1. Och fina ögon har den tandlösa killen på slutet som inte minns att han fått någon lapp i brevlådan och som har svårt med danskan.

4. Så lajbans med PR-filmen och killarnas första presentation och resultatet.  Älskade att imamen, prästen och rabbinen var så rörande överens om hur hemsk den var i kvällstidningen sen. 10 kul! Och att museichefen (förstås) inte har något klokt att säga om sin egen ryggradslöshet. Den där journalisten på första bänk sammanfattade rätt bra vad filmen handlar om.

5. Sjukt roligt blev det när Tourette-killen hade gjort sin grej och när en av åhörarna poängterade hur viktigt det är att visa hänsyn mot folk med neuropsykiatriska störningar.  Känner för övrigt igen han som spelade honom- vem var det? 10 kul!

6. Filmen hänger inte i hop som helhet riktigt, scenerna är olika klossar, men jag tyckte det var helt ok för jag hade roligt hela tiden. Så här kan man också göra film. Allt måste inte vara så förbannat perfekt.

7. Gillade i och för sig den galet jobbiga sex och kondomscenen men tyckte inte att Elisabeth Moss-karaktären hade i filmen att göra.  Det räckte inte med att placera en apa i hennes soffa. Hade varit mycket roligare med en före detta fru till exempel.

8. Bästa scenen: presskonferensen!  Njöt varje sekund.

Tant vill ha nya vänner

Hur får man nya vänner när man är över 50 år? Enligt en ny-gammal artikel i New York Times är det kört för folk i min ålder. Riktigt nära vänner skaffade man sig när man var ung och fortfarande öppen och härligt elastisk i sina sociala preferenser och i sitt samspel med andra. I min ålder har man stelnat och håller sig till de man känt länge.  Jag vet flera personer som jag skulle vilja vara nära vän med men NÄR jag får personkemi med någon är livet alltid i vägen på något sätt, precis som artikeln hintar. Nåväl, jag ska fortsätta på målarkurs i höst, having a hobby is the shit för damer i min ålder. Och jag träffade nyligen en person som nyligen flyttat tillbaka till Sverige efter många år utomlands. Hon erkände att hon känner sig ensam i bland och ville bjuda mig på lunch.

Figure men out (1990)

Kvinnorna sitter i färgglada kläder och välvårdade hår. De talar om vad de inte får äta och vad de får äta. Sodium är inte bra. Man ska dricka fettfri mjölk och det finns ett matsystem Nutra System som kostar 80 dollar i veckan. Lean Cuisine är inte bra. Bananer är inte bra. Men I can't believe it's not butter är jättebra. Equal är inte bra. Sweet&Low är bra.

Rökning är aja-baja, man dör i förtid och kommer till himlen och i klimakteriet snabbare. Att röra sig är viktigt fast det är svårt när man är gammal och hörde ni om hon som gick ned 40 kilo för att hennes man klagade på hennes vikt? Och sedan stack han med en annan kvinna som var ännu tjockare än den första. Och hon som hade blivit smal satt kvar ensam hemma och var ledsen.
Figure men out!

Att fynda är viktigt. Att hitta handväskor för en dollar är viktigt. Att bestämma vad vi ska äta i morgon är viktigt. Att hela tiden tänka på sin vikt är viktigt. Att hålla snyggt i köket är viktigt. Att hålla döden borta är viktigt. Att hålla förlusten borta är viktigt. Att oroa sig för småsaker är viktigt. Att inte låta kvinnor bestiga stegar är viktigt.

Männen är tysta för de är i minoritet. Det är bara två kvar. De andra dog av cancer i prostatan och lungorna, av hjärtattacker och av spruckna levrar. Den ena säger inte ett knyst, han är snart nittio och samlar på skrot. Den andra karln byter ut stuprännor och dricker öl. Ett litet barn sover i gungan. Den förlorade sonen ringer från Kalifornien. Den strävsamma sonen ringer från sitt Manhattan-kontor. Den misslyckade dottern ringer från villan och är full. Det unga barnbarnet ringer från Europa och ber om pengar. Den underliga svärdottern sitter inomhus bakom gardin och skriver krumelurer i en svart bok.


Massachusetts 1989-1990

Ansiktsbehandling på g

Min kompis fyllde 50. Hon fick en ansiktsbehandling. Jag ritade kortet. Klart som korvspad vad som pågår eller hur?

Sillarna i sumpen och hajarna

Under min resa läste jag Lars Gyllenstens artiklar i samlingen “Ur min offentliga sektor” på pocket från 1971. Jag har alltid gillat honom, inte hans romaner dock: mig veterligen har han aldrig lyckats aldrig få liv i någon fiktiv gestalt, men hans röst. Essäsamlingen “Lapptäcken och livstecken” läste jag som tonåring och gick tummad med till Akademibokhandeln när han var där i samband med något annat boksläpp och fick signerad.

 De här texterna roade mig likaså. Det är givande att läsa en intellektuell i en annan tid som skapar ekon till vår egen. I ett kapitel om boken “Från idéer till idyll” av Herbert Tingsten citeras den engelske historikern Arnold Toynbee. Toynbee talar om hajar och sillar och att ryssarna är hajarna och att de västerländska demokratierna är sillarna. Hajarna gör att sillarna skärper sig. För att sillar ska hålla sig pigga och friska i sumpen behövs hajen. Tingsten använder i sin tur liknelsen på svensk idédebatt och saknar själv 1800-talets stollar, de stora feltänkarna, för att debatten enligt honom har blivit så mycket tråkigare utan dem.

 På dagens globala spelplan är väl Trump och Putin hajar. Och vi är sillarna som faktiskt har chansen att bli ännu bättre på att försvara demokratin. Och i vår lilla kultur som vi gärna maskerar att den knappt finns genom att hela tiden referera till Trump (På Publicistklubben i går exempelvis) är väl en debattör som Ann Heberlein en liten nordisk haj. Oavsett om hon tänker rätt eller fel så får hon till starka rörelser i sillsumpen. Sillarna vässar sina pennor. Värna hajen.