Apropå Lena Anderssons välformulerade krönika i DN i dag om att det inte räcker att ena parten i en kommunikation betraktar den andra som individ och inte som grupprepresentant drar jag mig följande till minnes. 1986 var jag servitris på åttonde avenyn, Manhattan. Runt hörnan från restaurangen låg en skola. Där jobbade rektorn Hank (svart) och under sig hade han en (mestadels) svart stab. Många lunchgäster kom därifrån. De flesta var trevliga och rara, särskilt Hank som jag lärde känna ganska bra.
Det var dock ett gäng brudar som brukade komma in och behandla mig som skit. De sade aldrig hej, de var snorkiga och gav aldrig någon dricks. Jag tog skit ett bra tag, uppträdde alltid trevligt och korrekt. Men en dag beställde de en soppa som de tyckte de fick vänta för länge på. En av tjejerna ropade fram mig till bordet. "Du är en jävla rasist", sade hon. "Det är därför vi får vänta på soppan." Nej, jag är inte rasist, soppan är inte klar och du är förbannat otrevlig. Jag vill inte ha sådana gäster som du här." Mitt hjärta bankade. Hon och tjejerna droppade av, de kom aldrig mer tillbaka. Det tog ett tag för mig att bearbeta det faktum att jag faktiskt fräste till åt tre idioter, inte tre svarta kvinnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar