Breivik och usel fiktion

Jag köpte en deckare på Hemköp i Gnesta och började läsa den dagen efter Anders Breiviks massaker på Utöya. I ett kapitel jagas den vackra idealistiska Penelope och hennes pojkvän Björn på en ö i skärgården av en yrkesmördare som är utklädd till polis och som aldrig verkar ge upp. Paret söker skydd hos en avdankad tv-kändis som tvingar dem att delta i en ond lek i stället för att hjälpa dem. Hade jag läst detta kapitel dagen före massakern i Norge hade jag slängt ifrån mig boken men nu vet jag inte längre vad ordet "trovärdig handling" betyder.

Jag vankar av och an genom sommarhuset, växlar mellan att måla fönster, läsa deckaren och ta del av nyheter och analyser om vad som händer i Norge. Jan Kjaerstad (citerades i DN i morse) har en poäng vad avser norsk självbild även om jag inte tror att det hade varit politiskt enklare för Norge om en annan typ av extremist (läs Al-Qaida) hade begått terrordådet.

"Det hade varit enklare om det hade funnits en yttre fiende. Nu angreps Norge av Norge. I mördarens manifest ser vi ett svagt eko av det en del norrmän känner igen sig i. Även om man aldrig skulle vara i närheten av själva handlingen, känns tankemönstret bitvis igen, det innehåller en skepsis mot invandrare, en önskan om att vilja bygga en mur runt landet och framför allt ett hat mot den solidaritet som socialdemokratin grundar sig på. Det tror jag är det allra mest skrämmande. I honom ser vi en förvriden bild av det tankemönstret. Och det är detta vi måste göra upp med."

Jag minns vad jag sade till min man när jag kom hem från Norge i våras med svenska 60-tals-vibbar. Norge framstår som mer nationalistiskt och slutet. I Sverige ser man eventuellt EN kvinna som har folkdräkt vid en högtid, där hade ALLA folkdräkt när ett barn döper sig. De röd-vit-blåa flaggorna vajar tätt i de norska trädgårdarna.

Jag har inte läst (det till synes urtråkiga, fullt med pojkhänvisningar och grafer) manifestet på 1500 sidor men har tagit del av referat och ögnade igenom början. På en punkt håller jag med vad jag tror Breivik menar: globalisering och migration förändrar världen och Europa men i motsats till honom ser jag inget "vi" som måste försvaras.

Historien är en flod och jag tillhör inte - mitt vätesuperoxiderade blonda hår till trots- någon särskild sorts förnäm klan av homo sapiens som till varje pris måste bevaras. Det som var "vi" för min farmor och farfar är ett annat "vi" i dag och det kommer vara ett annat "vi" i morgon. Måhända smälter islam och kristendom samman, måhända är hela världen sekulariserat muslimsk om 200 år, eller så blir vi hinduer eller fromma ateister. Jag är inte ett dugg orolig för vår framtid, till skillnad från Anders Breivik är de allra flesta människor konstruktiva, kreativa och vill den andre väl.

Hade jag läst en pocketbok om en blond extremist som ansåg sig besitta ett moraliskt mandat att avrätta barn och ungdomar på en ö hade jag funnit den urtråkig. Så när en sådan mördare som Breivik uppenbarligen existerar förvandlas verkligheten till ett gungfly och allt omkring mig framträder som fiktion. Dålig fiktion sipprar ut. Vad mer kan hända? Kommer någon lustigkurre släppa en atombomb över Stockholm? Var magsjukan i Östersund i vintras egentligen en förövning till en islamistisk terrorattack? Var är det där kriget som Breivik åstundar? Mördas inte just nu hela den svenska regeringen som samlats till krismöte? (Var håller förresten Reinfeldt hus- varför är han så tyst?)

Ett vet jag: jag har ingen lust att lära känna eller förstå mannen som skrivit det urusla manuset till händelserna i Norge. Det bär mig så emot att ta del av hans ideologi och reagera på den. Men jag kommer att tvinga mig till det för att kunna komma med motargument. Skapa bättre konst helt enkelt.

Det som skrämmer mig mycket är det faktum att dåliga romaner säljer som smör. Jag hoppas att inte Breivik får använda medierna som han avser. Låt oss överlista honom. Jag vet bara inte hur.

När jag såg bilderna som Breivik lagt ut på sig själv associerade jag till Hamiltons karaktär i Coq Rouge, den hemmasydda uniformen med dessa påhittade ordnar, han såg ut som en liten Stellan Skarsgård med svart kajal under ögonen. Det står någonstans att Breivik hade musik i hörlurarna när han gick runt på ön och mördade, vilken musik undrar jag? Och att han filmade. Den filmen vill jag inte tänka på.

Jag retar mig på att vissa gör attacken mot Norge till en höger-vänster-fråga när det handlar om terrorism kontra demokrati. I bästa fall kan tragedin betyda en nytändning för (social)demokratiskt engagemang. Just nu har Breivik skapat skräck och förtvivlan. Men han kommer inte att vinna. Det råder inget krig och jag tänker inte släppa tron på att verkligheten är mer komplex än en dålig roman. Men då måste vi försöka skriva den berättelsen tillsammans. 850 000 människor har skrivit sina namn här.