Long Island

Vi tar det slamriga tåget från Atlantic Terminal mot Hampton Bays. Speonk heter sista stoppet, längre går inte tåget idag. Ronkomkoma, Sagaponack. Montauk. Om några timmar ska vi på midsommarfest i ett hus vid havet, vi ska hem till en rik man vi inte känner, till ett hus där unga vackra svenskor visar sina tavlor, alla flickor är i inbjudan ombedda att ha blommor i håret.
Vi har inte hittat hotell, vi bara åker. Vi far österut förbi amerikansk förorter. Husen blir större ju längre bort från staden vi kommer. Titta på elkablarna, säger J, de ringlar som svarta ormar mellan stolparna.

Vi kommer med en taxibil sista biten ned till havet. Men motellet är fullbokat, det pågår ett bröllop. Gårdsplanen är full med bilar som männen som ansvarar för dem kör runt runt och organiserar så att de gäster som ska åka hem först kan komma ut. Vi går planlöst tillbaka mot staden. J tar bilder på ballonger vid väggen. Men även nästa och nästnästa motell har NO VACANCY skyltar.

Så viker J in på en stig där det står Summer Rentals och jag följer efter och vi kommer fram till några hus, en hund skäller, några barn hörs leka på håll. Dörren till ett av husen öppnas och ut kommer en man i blå t-shirt. Vi säger: "Sorry for Trespassing men vi är på desperat jakt efter boende en natt. Vi vill stanna i Hamptons, inte åka tillbaka till Manhattan."

Den brundbrända mannen i shorts som talar som en blandning av Rod Stewart och Robert de Niro springer in i huset igen för att ringa. Han kraxar ut språket stötvis. Här ska fixas. 10 minuter senare flyttar vi in i hans gäststuga, den nuvarande hyresgästen sover borta en natt för vår skull. Vår räddare heter Moe. En bil kommer körande. Det är kocken Matt. Moe ber Matt köra oss till festen när vi ska dit om en timme vilket den rödbrusiga vänliga Matt gärna gör. Vi gör oss snygga och åker sedan på fest i ett fantastiskt hus vid havet. Champagnen flödar. Min väska är full av visitkort dagen efter. En indisk tant är 77. Hon har överlevt 2 män nu är hon på jakt efter den 3:e men han bör vara runt 80 säger hon och här finns inte så gamla gubbar. Hon har en fantastisk klänning i vitt siden och ett slags krinolin. En fransman dricker inte vin på festen, det är för äckligt tycker han, bara jättedyra viner funkar. På natten sedan får vi skjuts hem av en man som heter Bob. Han är rätt bitter och arg. Pratar mycket om pengar. Håller små anförande om hur saker och ting är. Förmodligen nyskild. Vad är det för skatt på fastigheter i Sverige? Så här ligger det till i Amerika.

När vi vaknar äter vi pannkakor på Matts restaurang. Bittra Bob kommer dit och vill att vi återvänder till villan där festen var för att sola vid poolen med de unga svenskorna. Vi vill inte. Moe kommer och säger att han kör oss till havet. Vi vill. Vi får skjuts till havet. Där träffar vi Moes fru Carla. Där vandrar vi i timmar vid stranden. J pratar med alla hon får tillfälle att prata med. Underbart. På kvällen får vi skjuts tillbaka till stationen. Moe säger, kan inte din dotter gifta sig med min yngste son så att vi blir familj. Jag säger gärna. Vi skakar hand på det.

Bara med kyla

Jag ser horder av homo sapiens flanera i staden och får ångest. Antalet människor på jorden står förstås i relation till hur homogena vi måste vara för att överleva som art. Ju fler vi blir desto större likriktning krävs. Jag anar att konstbegreppet som vi känner det enbart kunde uppstå under de senaste 300 årens befolkningsbetingelser. Nu är vi snart för många för att tillåta individuell kreativitet och alltför stora avvikelser. Normbrytare kommer straffas hårdare. Men inte med spö och eld förstås. Bara med kyla. Med uteslutning.

Min mage kurrar högre

Funderar på att sluta negga om hur dåliga dikter de utländska poeterna skriver- de är ju trots allt de enda som talar med mig. Åker tåg med en av dem som visar mig en dikt om havet . ”Oh min vattennymf, lyssna till mig, liksom vattnet kysser sanden när tidvattnet höjer sig och sjunker undan” Nej tack. jag går till restaurangvagnen där jag köper öl och pizza. De andra poeterna står långt borta och hänger sig åt varandra. Min mage kurrar högre än vad de flesta av dem läser. Eva Ribbich? Har hon hört talas om magstöd? En annan är utklädd till tjock gubbe. En tredje läser pretentiöst och helt utan energi. Åsa Ericsdotter är bäst so far, hon tar plats med sin förföriska bebis-Lisa Ekdahl-röst.
Bokmässan 2010