I skogen är det vitt och alldeles tyst. Djurspår i snön och en och annan människas stövelavtryck. Med jämna mellanrum syns gula fläckar i snön som hundar lämnat efter sig. Vad berättar egentligen dessa pölar, vad bär de på för information? Här har jag gått, jag är på väg hitåt, jag känner sig, jag tänker så, jag har ätit det, jag är farlig, parningsbenägen, snäll...O har feber och får te med citron. A handlar. V badar i Atlanten. A ber om pengar och ska fira nyår i staden. Jag funderar över nyårslöften. Leva närmare mig själv, känna mer, bli mer närvarande, gå på teckningskurs, möbelsnickerikurs? Facebooka mindre och skriva mer?
Har skrivit dagbok med svart penna denna vecka och märker att mitt språk vet mer än jag. Det föder en egen berättelse som är större än den jag tror jag bär på (Ja, min självbild är en grönsaks!) Men när språket strömmar ur handen genom pennan är det som att någon annan för. Särskilt tydligt blir det när jag läser saker jag skrivit tidigare. Jag vet inte vem personen är längre. Jag glömmer allt.
Här har jag gått, jag är på väg hitåt, jag känner si, jag tänker så.
