Köttkväll i Paris

Är på fotomässan Paris Photo och smälter intrycken av den internationella konstmarknaden med lite kött. Det går bra. I nästa nummer av F blir de rapport. Spontant: gallerierna äger och marknadsför samma fotografer vilket känns förvirrande. Några på ropet är bland andra Roger Ballen, Michael Wolfe, Alex Prager. Jag ser en del bilder som lyckas väcka något men mycket känns som väldigt mycket yta och epigoni, alla verkar ha gått med på ett antal sett att se på världen. Människan är mimetisk och cash is king. "Young talent" sektionen imponerade inte alls. Bilderna utryckte ingen framåtrörelse. Tyngdlöshet verkar vara på modet hos de unga.

Stekhett, män med tjocka plånböcker och tusentals svartklädda kvinnor i snygga frisyrer. Jag upplever konstmarknaden som "mjukare" än fotomarknaden. Ska försöka förklara vad jag menar någon gång.