Tioåringen ville ha den. Rea på Mio, 50 spänn. Legat på köksbordet i 2 månader. I dag ryker den för vi klarar inte att sätta i hop den. Makes sense att den var på rea. Sonen ska få en annan lampa.
lördag 29 augusti 2009
Lampan
Tioåringen ville ha den. Rea på Mio, 50 spänn. Legat på köksbordet i 2 månader. I dag ryker den för vi klarar inte att sätta i hop den. Makes sense att den var på rea. Sonen ska få en annan lampa.
fredag 28 augusti 2009
torsdag 27 augusti 2009
onsdag 26 augusti 2009
Utsikten från ditt fönster
Inspirerad av Andrew Sullivan ber jag er skicka mig bilder på utsikten från ditt fönster . Så här ser utsikten från mitt fönster ut just nu. Maila jennysnabelamorellipunktse eller mmsa bilden till 46709-202992 och tala om var den är tagen.
Det vi pratar om
-Jag vill ha en till morot!
-Ok, ta en till men inte en jättestor.
-Ok.
-Kan du skala själv?
-Ja.
-Skär dig inte. Vi äter när bolibompa är slut.
-Vad ska vi äta?
-Spagetti och köttfärssås.
-Blir det efterrätt?
-Ja, det kan man säga.
-Vaddå?
-Yoghurt, vanilj.
-Ok, ta en till men inte en jättestor.
-Ok.
-Kan du skala själv?
-Ja.
-Skär dig inte. Vi äter när bolibompa är slut.
-Vad ska vi äta?
-Spagetti och köttfärssås.
-Blir det efterrätt?
-Ja, det kan man säga.
-Vaddå?
-Yoghurt, vanilj.
måndag 24 augusti 2009
Tiina Heiska
Från serien Growing Small. Finskan Tiina Heiska ställde ut i Stockholm i våras, i oktober är hon i Paris, på Galleri Susan Nielsen.
söndag 23 augusti 2009
Christoph Waltz
heter dagens idol. Han var bäst av alla i Quentin Tarantinos nya film Inglourious Basterds. Fick pris för sin prestation som tysk bad guy i Cannes. Det var han värd. Filmen? 4 poäng, den tuffade på med gott humör, en tarantinsk saga förlagd under andra världskriget, bleknar dock snabbt efteråt, har typ nästan glömt bort den...det som stannar är de dialoger som den begåvade mannen här ovan deltog i.
fredag 21 augusti 2009
Hennes blick
.jpg)
Bruden heter Ghulam Haider, 11. Här träffar hon sin blivande man för första gången. 60 procent av alla flickor i Afghanistan blir bortgifta innan de fyller 16 år. Foto: Stephanie Sinclair. För fler bilder:Economist.com/audiovideo/asia
onsdag 19 augusti 2009
tisdag 18 augusti 2009
Fram med saxen
Konstnären Edvard Derkert/utställningen Cut&Paste anordnad tävling. Mer info på deras sajt.
söndag 16 augusti 2009
I kisttagen
fredag 14 augusti 2009
torsdag 13 augusti 2009
Bobbo Krulls bästa
Bobbo Krull är en stjärna i VeteranTV. Herbert ställer upp i Veteran-EM i friidrott, Håkan är patient på ett hospis och Majbritt och Greta levererar mat till gamlingar som inte kan ta sig till affären. Sorligt och roligt samtidigt. Se programmet på UR. Klicka på VeteranTV 2008 och Bobbo Krulls bästa.
Arm aber sexy/ långa versionen
En av de saker vi i bland är oense om, min man och jag, är huruvida vi är fattiga eller rika.
Jag hävdar (särskilt när jag tycker vi har det fult hemma) att vi är fattiga eftersom vi bor i en hyresrätt i förorten.
Och jag vet att allt är relativt, men jag känner inte så många som bor i hyresrätt längre.
Vi är över fyrtio.
Vi har tre barn.
Jag har haft osäkra jobb, fick mitt första fasta jobb i juni i år.
Jag har varit singel tidigare med två barn
Har aldrig brytt mig om ekonomisk status.
Har aldrig brytt mig om fasta jobb.
Har aldrig känt igen mig i tidningarna rapporter om att singelmammor är losers.
Har alltid tänkt "det ordnar sig."
Min självbild är att jag tillhör den icke-ägande kulturella övre medelklassen.
Min man och jag tjänar bra och vi är hyfsat välutbildade, vi diskuterar ledarsidor och kultursidor och läser böcker. Vi reser utomlands.
Jag går verkligen inte runt och är arg på rika människor, eller känner mig som en loser.
Men DN-BOSTAD avskyr jag.
DN-BOSTAD påminner mig om en värld där jag inte kan ingå.
DN-BOSTAd förvandlar mig till en outsider, en sådan idiot som valde fel, en sådan som inte bodde i "rätt" hyresrätt som blev bostadsrätt, en sådan som skaffade barn utan att tänka på morgondagen, en ansvarslös. Ja, det finns till exempel en massa hus till salu, men de är inte för mig.
En annan del av medelklassen vann. De sitter i lägenheter i innerstan eller trähus i Bromma som jag inte ens kan drömma om att bo i när jag skurar det gula linoleumgolvet eller bakom plaströren i badrummet.
Är detta ressentiment?
Somliga av mina vänner som numera äger sitt boende HYLLAR allmännyttan, men jag gör inte det på samma sätt. Jo, på ett TEORETISKT plan, kan jag göra det, men nej, jag hyllar inte mitt boende.
Min syrianska granne (vars familj som var först med att sätta en jätteparabol på sin balkong) frågade mig oroligt i tvättstugan häromsistens:
"Är alla Svenssons på väg härifrån?"
"Kanske" svarade jag.
Jag tycker mitt boende suger i bland.
Det är då jag bråkar med min man.
Jag tycker att vi har ett fult badrum och ett fult kök.
Jag har gjort ett fotoalbum på nätet som heter "Signs of Poverty" med närbilder på alla fula platser och dåliga material i vår lägenhet.
Men jag har ingen lust att kakla något för 50 000 eller byta golv när jag inte äger.
Jag vill bo vackrare men vet inte hur.
Vi försökte köpa vårt boende, men området är för fattigt, folk nappade inte.
I USA är inte folk fattiga- de är bara pro-rich.
Jag känner mig (i bland) som post-rich.
Jag var rik en gång i tiden, jag gick ut för att förverkliga mig själv.
Sedan när jag blev fyrtio ville jag "äga". Men det gick inte.
Dörren var stängd.
Det är nu min man och jag börjar bråka.
Han kallar mig bortskämd.
Han säger att vi i förhållande till många andra har det gott ställt.
Han säger att vi har ganska fint hemma.
Jo, jo, vi städar i morgon och åker till IKEA.
Men jag tror ändå att det finns en politisk fråga här:
Vilken politik kan få mig att känna framtidstro?
Vilken politik kan övertyga mig om att det kommer gå lika bra för mina barn som barnen i huset i Djursholm?
Måste jag blir en klättrare?
Eller ännu viktigare: Vilken poltitik kan övertyga mig om att jag är en vinnare i mitt icke ägande?
Att jag är vad Berlins borgmästare säger om Berlin: "Arm aber sexy": fattig men sexig?
Jag tänker rösta på den politik som bäst kan svara mot mina djupaste frågor i nästa val.
onsdag 12 augusti 2009
Konst i min smak
Konstnären Ola Pehrsons mamma Berits noggranna middagsmenyer under 45 år...fortsättning följer..
tisdag 11 augusti 2009
Arm aber Sexy
Mitt nästa inlägg blir aldrig klart. Första meningen går i alla fall så här:
En av de saker min man och jag bråkar om är huruvida vi är fattiga eller rika.
Jag hävdar (särskilt när jag tycker vi har det fult hemma "Sunkigt!" "Ofräscht!" att vi är fattiga eftersom vi bor i en rätt ocharmig hyresrätt i förorten.)
Ja, ja, jag känner till begreppet ressentiment och jag vet att allt är relativt och att jag bor i en rik nation, yada yada och att vi åker utomlands på sommaren, men...
fortsättning följer, jag formulerar mig, jag stryker de värsta känsloutbrotten, jag återkommer...
Och valet är inte förrän nästa år.
En av de saker min man och jag bråkar om är huruvida vi är fattiga eller rika.
Jag hävdar (särskilt när jag tycker vi har det fult hemma "Sunkigt!" "Ofräscht!" att vi är fattiga eftersom vi bor i en rätt ocharmig hyresrätt i förorten.)
Ja, ja, jag känner till begreppet ressentiment och jag vet att allt är relativt och att jag bor i en rik nation, yada yada och att vi åker utomlands på sommaren, men...
fortsättning följer, jag formulerar mig, jag stryker de värsta känsloutbrotten, jag återkommer...
Och valet är inte förrän nästa år.
"Arm aber Sexy" som Berlins borgmästare kallar Berlin.
Gärna för mig, let us work on it!
lördag 8 augusti 2009
fredag 7 augusti 2009
torsdag 6 augusti 2009
Cocksure
Om du spelar spel med en person du anser vara mindre smart- kommer du felaktigt att ta ut segern i förskott, hysa illusionen att du har större chans att vinna, även när det är slumpen som styr spelet. Vi överskattar ofta vår egen förmåga.
Den deppige har en med verkligheten bättre överensstämmande bild av sin egen kapacitet än den odeppige. Det har gjorts tester på detta. Den deppige tror sig kunna skjuta ned tio flygplan och skjuter ned tio. Den odeppige tror sig kunna skjuta ned 100 och skjuter ned tio.
Men den självsäkre vinner ofta på sin självsäkerhet- i alla fall i spelvärlden och i finansvärlden.
För om tillräckligt många tror att han är en vinnare blir han en vinnare.
Jag antar att vi förmodligen är genetiskt kodade att överskatta oss själva.
För om vi inte gjorde det skulle ingen vidare utveckling komma till stånd.
Ingen tror sig kunna något.
Inga skyskrapor, inga bilar, ingen konst, ingen musik
Stiltje. Depression. Tystnad. Sanning.
Sanning?
Självöverskattningens evolutionsbiologiska roll, vem har koll på den?
Och borde inte denna funktion ha med fantasin att göra?
För tänk om den mänskliga fantasin uppstod som en restprodukt av den falska självöverskattning vi bär lite till mans och som gör oss bättre på att överleva...
Här skriver i alla fall Malcolm Gladwell om självöverskattningens del i den globala finanskrisen.
Den deppige har en med verkligheten bättre överensstämmande bild av sin egen kapacitet än den odeppige. Det har gjorts tester på detta. Den deppige tror sig kunna skjuta ned tio flygplan och skjuter ned tio. Den odeppige tror sig kunna skjuta ned 100 och skjuter ned tio.
Men den självsäkre vinner ofta på sin självsäkerhet- i alla fall i spelvärlden och i finansvärlden.
För om tillräckligt många tror att han är en vinnare blir han en vinnare.
Jag antar att vi förmodligen är genetiskt kodade att överskatta oss själva.
För om vi inte gjorde det skulle ingen vidare utveckling komma till stånd.
Ingen tror sig kunna något.
Inga skyskrapor, inga bilar, ingen konst, ingen musik
Stiltje. Depression. Tystnad. Sanning.
Sanning?
Självöverskattningens evolutionsbiologiska roll, vem har koll på den?
Och borde inte denna funktion ha med fantasin att göra?
För tänk om den mänskliga fantasin uppstod som en restprodukt av den falska självöverskattning vi bär lite till mans och som gör oss bättre på att överleva...
Så måste det ju vara.
Här skriver i alla fall Malcolm Gladwell om självöverskattningens del i den globala finanskrisen.
onsdag 5 augusti 2009
Jag vet inte vad för slags blod som rinner i mig.
Jag är en hörselskadad dam med knähund.
Jag är en högljudd turk som ångrar flytten från Istanbul 1972.
Jag är en överviktig svart bartender som nyss blev kallad "cunt".
Jag är en mamma som kör mitt barn till simlektioner i en kyrka.
Jag är en lågstatusadvokat med ett grundmurat faderskomplex.
Jag är en gråhårig italienare som färgar håret brunt: "old school".
Jag är en pojke som överlever branden där hela min familj dör.
Jag är en blond strippa som bjuder främlingar på kokain.
Jag är en bög med ett halsband av hårt smågodis, för Madonnas skull.
Vad är det här för land? Så fritt!
Jag är en högljudd turk som ångrar flytten från Istanbul 1972.
Jag är en överviktig svart bartender som nyss blev kallad "cunt".
Jag är en mamma som kör mitt barn till simlektioner i en kyrka.
Jag är en lågstatusadvokat med ett grundmurat faderskomplex.
Jag är en gråhårig italienare som färgar håret brunt: "old school".
Jag är en pojke som överlever branden där hela min familj dör.
Jag är en blond strippa som bjuder främlingar på kokain.
Jag är en bög med ett halsband av hårt smågodis, för Madonnas skull.
Vad är det här för land? Så fritt!
tisdag 4 augusti 2009
söndag 2 augusti 2009
lördag 1 augusti 2009
På Buddhisternas ö
Hjälp, det står i nya fina numret av Tidningen Vi att jag bloggar. Det är då en sanning med modifikation. Jag har tillbringat hela veckan på en ö i skärgården. Har skrivit och det har stundtals varit som att sitta längst ned i en brunn och vänta på att väggarna ska ge vika (Se "Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami.) Så har jag läst. Marcel Proust bland annat. Jag finner andra delen av "På spaning..." mer njutbar och roligare än första delen.
På måndag cyklar jag efter fem veckors ledighet till jobbet igen. Jag har närapå glömt hur man skriver artiklar och kollar e-post, men kunskapen återvänder förhoppningsvis gradvis under nästa vecka.
PS: Den röda trasan på väggen är min nya spanska städrock DS
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)