Poesi och jazz

Poesi och jazz=illamående och olust har jag alltid tyckt.
Till och med när jag själv stod på scen och läste dikter med jazzmusiker bakom mig tyckte jag det var hemskt. (En Norrlandsturné för länge sedan med bland andra Stig Larsson)

Inget fel på jazz förutom att det är en stelnad konstform. (ja ja jag är uppvuxen med den och kan nämna en mängd jazzartister som jag verkligen tycker om) Men det mesta? Härmapekultur. Epigoni. Begreppet JAZZ här är förra seklets avantgarde som stelnat i en pose. Blivit något fint och mysigt.

Den ultimata mardrömmen är för övrigt att tvingas lyssna på en man i svart polojumper som spelar brölande sax bredvid en poetkvinna som lustfyllt reciterar sina ord med slutna ögon. Tänk att folk betalar för att utsättas för sådant? På Klådans Forum. Jag betalar för att slippa! Mycket!

I en text om konstnären Torsten Andersson jag nyligen läste nämnde Lars Nittve (Moderna Museets chef) att han kände en liknande olust inför konst som associeras till begreppet JAZZ.
Så jag är inte ensam om att inte gilla det som varit ifall nu någon skulle få för sig det.


Men egentligen ville jag bara säga att jag läste "Pornografens död" från 1988 av Jaques Werup på landet och tyckte mycket om den.
Jag var helt övertygad om att jag inte var en sådan som gillade Jaques Werup och har aldrig läst något av honom förut.
Men "Pornografens död" (Mathimlen!) är något för oss. Vad hände med alla pornografer?
Nyss googlade jag på Jaques Werup och fann då en wikipediaartikel i vilken hans konst associeras med jazz.

Så nu sjönk han ett par pinnhål igen tyvärr.

Vi ska inte syssla med det som redan stelnat, Jaques.