Jag tror jag älskar dina berg Iran

brandmän har 8 år gamla telefoner och dör 2001

jag är hög och flyger rakt in i solen

jag heter Cassandra

det har jag alltid gjort

jag ser kött överallt

men övar mig i att se tomheten

det runt omkring

vita vita vita

rymd och evighet

mil mil mil

här vill jag alltid vara

Där människan bor:

de väljer dal framför bergstopp

de gillar det plant

det blir streck och gata

om nätterna ljus

men nu

vitt vitt vitt

evighet

Oljerören skär som blod genom allt det vita

Jag vill inte ned, Iran, helst inte här

Viera de Mello dör mellan golv och tak

strax västerut

Med ny flickvän och allt

En korsning mellan James Bond och JFK

ack ack

Och Sal irrar runt på Pearl Street

för att ge ett enda hus värdighet och historia

ger sig inte heller

gräver och gräver i arkiv

som en viss typ av män plägar göra

utsmetad över jorden och i tiden

Bakom Kahlil Gibran står en

kärlekskrank amerikanska

Vissa blir stora på ett fjuttigt sätt

Just hans självupplevda fjuttighet

fick honom att supa sig till döds

Uppkomlingen kunde visst inte hantera

transformationen

etablissemangets dörrar

hölls ohjälpligt stängda

att du var så bergig

jag tror jag älskar dina berg iran

men jag vill inte ner

Är det därnere jag lever?
På en sådan punkt?

Där framhärdar man sitt liv sålunda...

Det är svårt att vara prick, Kahlil, jag vet

det är därför det blir svarta streck i vit bok

Men du gav ju ändå vissa en känsla av att deras liv

är mystiska, att de egentligen är stora

Är det så konstigt att vi prickar behöver

poesi som tröstar oss för att vi är små?

nu hör jag litteraturhistorien fnysa

sånt pysslar inte vettiga poeter med

jag tycker om

bilder och och när ögonblick blir frysta

bevarade åt mig

Damen med smala jeansklädda ben ber mig vakta hennes sömn

Hon talar som en jungian men påstår sig vara psykiater

Så…här bränner de alltså folk, här stenas kvinnor

Det verkar vara vinter i hela Iran

Vägar leder till mindre vägar

leder till små byar

tar slut

Vem vet att vi åker här?
vet amerikaner det?
Luftrum över Iran

och jag vaktar främlings sömn

vad gör jag här?

Åh, jag är flygande get som älskar berg

jag är prick, jag är ingen

Läs även andra bloggares åsikter om flyg, iran, kahlil gibran, new yorker, Viera de Mello, irak, dikt, etablissemang, obetydlighet