Kovalam, Proust och Lessing

Lite brunare, lite mer beläst och med ett par dikter i bagaget har jag återvänt från sju dagar i Indien. Indien väckte mersmak. Den lilla byn Kovalam där jag hamnade var helt okej. Geschäftig och Magaluffigt på stranden mitt i stan, men det gick att ta sig till lugnare stränder norrut. Byarna inåt land är så fattiga och det är så stora konstraster mellan fattig och rik. Bra att indierna också var synliga på stranden. I helgen var vi turister i minoritet. Komplicerat land som väcker nyfikenhet. Hinduism...hmmm? Kastväsendet..? Vem är medelklass? Hur bor de? Blev av med plånbok med alla pengar och visakort första dagen vilket ställde till en del bekymmer. M fick skicka pengar, irriterande att pyssla med sådant när man INTE alls vill pyssla med sådant. Väl hemma igen är det som jag har en stor ljus varm tidsbubbla inuti. Har skytt sällskap och dragit mig undan. Ätit curry och nanbröd och rökt lite indiska cigaretter men det har jag slutat med nu. Gjorde en hastig tur ned till Indiens sydligaste udde, Cape Comorin och såg statyn av poeten Thiruvalluvar som skrivit Tamilerna bibel. Som jag ska leta upp.


Började under veckan läsa "På spaning efter den tid som flytt" och är djupt imponerad men fann den inte direkt underhållande om man säger så. (Fast jag förstår att Mathimlen inspireras av Proust för hon är en människokännare och iakttagare på samma sätt som han.) Men jag tappade tråden om och om igen. I "Swann och kärleken" tänkte jag flera gånger "ja ja, jag vet att du är svartsjuk men kan det inte hända något snart." Han är ju ingen dramatiker direkt. Dostojevskij har det där "plötsligt öppnades dörren och in rusade...." Nej, jag kommer inte kasta mig över nästa del. Men vilket språk, vilken psykologisk iakttagelseförmåga: det här om Legrandins snobbism tyckte jag var strålande:

”han kunde inte själv vara medveten om att han var en snobb, ty man känner endast andra lidelser och det är endast genom andra som vi kan veta vad vi vet om våra egna. Ty oss själva påverkar de endast sekundärt, genom fantasin som låter de ursprungliga drivfjädrarna avlösas av andra, mera anständiga. Legrandins snobbinstinkter skulle aldrig inge honom tanken att gå och hälsa på en hertiginna. De gav istället hans fantasi i uppdrag att framställa denna hertiginna så tilldragande som möjligt. Legrandin nalkades henne då med självaktning i tron att han följde sin dragning till intelligens och ädla egenskaper, en dragning som var främmande för en tarvlig snobb. Endast hans medmänniskor kunde veta att han verkligen var en snobb, ty eftersom de svävade i okunnighet om den förvandlingsprocess som genomfördes av hans fantasi, såg de Legrandins yttre uppträdande i stora världen, i omedelbar anslutning till de motiv som låg därunder.”

Så träffande och kul!

Sedan läste jag första delen av "Våldets Barn" av Doris Lessing och kände stark identifikation med den där unga uppstudsiga flickan i Rhodesia 1939 och ska ta itu med nästa del. Det där att hon som tjugoåring gifter sig mot sin vilja eller vad man ska säga, det känner jag igen väldigt väl...

Och om jag under tystnad gått baklänges in i mig själv den här veckan så kan meddelas att längst därinne är det alldeles tomt och ointressant för er, fast vilsamt för mig. Jag tror på sol, ensamhet, penna, bok. Eller för att citera Prousten: Jag tror på ”the fruitful miracle of a communication in the midst of solitude”.

Läs även andra bloggares åsikter om kovalam, indien, marcel proust, doris lessing, thiruvalluvar, ensamhet, sol