Leda saken rätt

Jag tyckte verkligen om Vi, de drunknande som jag tokläste på Kreta. Det här om änkan Anna Egidia Rasmussen strök jag under:

"Hon kunde leda gråten på samma sätt som någon kan leda sången. Gråten var inte som de flesta trodde känslor som svämmade över i tårar. Den var det motsatta, en kanal för känslorna som ledde dem i rätt riktning."

Nattfåk, däremot, var bedrövlig. Den kändes som totalt konstruerad, uttänkt och skriven för att passa en marknad, platta och generaliserade karaktärer. Svärmödrarna. Tjuvarna. Den lämnade mig helt tom. Ingemar säger att Skumtimmen är bra, men jag har verkligen noll lust att läsa den.