söndag 17 februari 2008

Maciej heter han


Det känns plötsligt som vi har bara en journalist i det här landet. Det Maciej Zaremba skriver om situationen på lärarhögskolan och om att utnyttja diskrimineringslagstiftning och människors rädsla att vara förövare påminner mig om när jag som nittonåring slet som servitris på en lunchrestaurang i New York. De svarta underbetalda kontorstjejerna som jobbade på skolan runt hörnan på 29:e gatan kallade mig "rasist" ibland när de inte fick sin soppa tillräckligt snabbt serverad. Det tog några veckor innan jag vågade bemöta deras idiotier. Det var faktiskt jag - den underbetalda vita servitrisen - som blev kränkt i rasismens namn dag efter dag. För varje diskrimineringslag finns det ett gäng som surfar på den...Ser fram emot i morgon att läsa nästa avsnitt.

Del 1:Först kränkt vinner
Del 2: Tyst i klassen


3 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant, på den skola jag gick i senast var det lärarna som blev kränkta stup i kvarten. Det är skrämmande när människor missbrukar ordet kränkt.

/L

Ondskan sa...

jag hatar det ordet. Så jävla bajsnödigt.

Morelli sa...

Det kom ett mail från M: "jag menar innan du faller allt för platt inför den store riddaren, kanske ÄR HAN bara en opportunist som säger det för stunden politiskt korrekta" och hänvisning till Åsa Linderborgs artikel i AB