Evigheten har en starkare ton

Tarotkortet Vagnen symboliserar styrka, beslutsamhet och att ta kontroll över sitt liv. Omvänt signalerar det bristande kontroll, hinder och maktlöshet.

Mamma hade varit nöjd med årets julfirande. A kavlade ut Alvas pepparkaksdeg och kakorna blev precis så tunna och spröda som de ska vara, på julbordet fanns fyra sorters sill och mormors svampstuvning. M gravade lax,  O kokade och grillade revben, V bidrog med skagenröra. G kom med västerbottensill och ostar. Mammas mässingskrona blänkte ovanför oss vid middagsbordet. Vi sjöng, spelade spel, åt mat, drack vin och gick långa promenader i skogen. 

2025 dog nästan 64 miljoner människor av alla möjliga anledningar. 130 väpnade konflikter pågick. I Ukraina finns prognos om 28 000 döda. Om Sudan har det varit tyst. Jag har tagit in all skit som händer i världen en gång per dag, men inte mer, inte BÅDE läst nyheter i tidningar och lyssnat på radio. Men jag har inte varit intellektuell, inte tagit ställning, inte skrivit eller debatterat i någon fråga. Skäms över det.  Jag följer Israel- Palestina- konflikten men har inte uttryckt några egna åsikter i frågan. Sörjer kulturkriget som uppstått. Sörjer att projektet Amanah med en imam och rabbin som tillsammans besökte skolor i Malmö raskt ställdes in efter 7 oktober. Hur ska vi leva tillsammans här? Varför är prästerna, rabbinerna och imamerna så tysta? Varför är vi (de) intellektuella så tysta? Kraften som vill tysta en vinner. Jag står med händerna i jord. Vill arbeta med kroppen och hålla sams med mina arbetskollegor. Dricka kaffe i solen.

2026 var händelserikt på ett personligt plan. Jag började en trädgårdsmästarutbildning på Skillebyholm i Ytterjärna. Jag lämnade Stockholm, blev mer eller mindre bofast i Gnesta och klarade mig - tack vare M- med mycket mindre pengar. M:s öron blev bättre men i stället fick han grönstarr och genomgick en hjärtoperation. O kom in på läkarlinjen i Linköping men hoppade av och pluggade konstvetenskap i Lund i stället. V fortsatte på ICA. A gifte sig med N!

Jag skriver händelserik men: tiden blir samtidigt mer och mer stilla. Nu är det ett mörker som ljusnar, sedan kommer späd grönska som övergår i ett crescendo under högsommaren,  därefter dämpas allt och det doftar ljuvligt i skog och mark, sedan blir det mörker och vila igen. I denna cykliska evighet händer det förvisso saker men själva evigheten har en starkare ton. Vi vandrar nu i mörkret med starka lampor men innan vi vet ordet av är ljuset tillbaka.

Ms bror J fick mig att dra detta tarotkort. Minns inte om jag fick det rättvänt eller upp och ned. Det är nog lite både och.

Buskar och träd

Det kom en dag när det inte fanns ett enda papper kvar i lägenheten, inga A4, inga brevpapper, inga kollegieblock, inga oskrivna lappar. Det skulle handla om buskar och träd. Om att buskar både är väldigt unga och väldigt gamla samtidigt. Kreosotbusken i USA är över 11 00 år. Den består av genetiskt identiska skott som växer i en cirkel – den ursprungliga mitten dör, men växten fortsätter utåt i en långsam spiral av nytt liv. Innan jag visste det jag vet i dag tog jag bort nya skott på buskar. Men det är de gamla grenarna du ska sikta in dig på, förstås. Ljus måste släppas in. Det gamla ska bort för att det nya ska leva. Sen måste man ha koll på buskens växtsätt men det här är ingen uppsats. Träd kan bli gamla men de är så att säga äldst i mitten, i kärnveden. Som gammmal är jag nog mer lik en oklippt buske än ett träd. Spretig, både gammal och ung i låg formation. Fast 11 000 år vill jag inte bli. En Perovskia med sin kortare livslängd räcker.

Rymmer jag inte

Rymmer jag inte hela städer– särskilt de uråldriga. Kairos rum öppnar sig inut och dammet över de trånga gränderna. All denna hetta rymmer jag. Och de nyare städerna rymmer jag. Manhattans spikraka gator och ljuset om morgonen och vinden som får plastpåsar att flyga. Och skogen rymmer jag med alla dess stigar och berg och sjöar och i sensommaren: alla dess dofter. Rymmer jag inte även hus- särskilt de ursprungliga tegelhusen och de gröna plastmattorna, trapporna och färgade glasfönstrena. Men även nätternas enorma hus– där jag vandrar ostörd och besöker delar av huset där inga andra får vistas. Rymmer jag inte även detta hus– det som omger mig nu, det lugna knakande trähuset med en ovanvåning fylld av minnen och sängar för gäster.

Äldst och sämst

I fönstret som vetter österut, mot morgonsolen, står krukor med gurkväxter med gula blommor. Ett mjukt dis vilar över sjön. Grannhunden Vera har ännu inte setts till. Jag dricker kaffe och ser ljuset stiga. Jag studerar till trädgårdsmästare på Skillebyholm. När någon ser växterna och tar hand om en plats i många år så händer något. Så är det där. Varje träd har en historia. Och en skylt! Acer, Quercus, Prunus, Alnus, Malus. Det är som att jag får börja på nytt. Jag är äldst och kan minst. I en dikt för länge sedan skrev jag: “Ingen lärde mig blomstrens namn. Biologiläraren hade så håriga händer.” Jag blev en skrivande. Men nu lär jag mig om det som växer. Vad är en lök? Löken är en stam.