Små svarta prickar

Att tappa håret verkar många verkar tycka är läskigast med cancer. Det tyckte jag också förut. Efter fyra cellgiftsbehandlingar har jag inget hår och inga ögonbryn och nästan inga ögonfransar. (Jo 2 på ena och 3 på andra ögat). Men när man väl är här, är hårlösheten det minsta problemet. Jo, jag lider av att inte vara snygg och ja, det är lite jobbigt med damerna på Friskis skräckslagna blickar på mig när jag (förvisso i turban) påminner dem om deras egen dödlighet.

Men i morse- vad får jag se om inte små små svarta prickar, ja nästan små strån, där ögonfransarna har varit. Det är små nya hårstrån som vill ut. Nu har jag två omgångar cytostatika kvar så de lär väl ryka igen men ändå. Det pågår något friskt därinne också.

Vovven

Hunden sitter och stirrar upp på mig. Han verkar ha blivit mer orolig efter kastreringen. När vi äter följer hans ögon intensivt våra rörelser. Han har aldrig fått människomat, aldrig tiggt. Nu håller han sig nära. De bruna ögonen håller uppmärksamt koll.

Grå dag. Jag och vovven ska gå promenad. Jag försöker gå minst 8 kilometer per dag. Nu har kortisonet släppt och tröttheten har kommit. Värk i lederna. Men jag går. Böjer mig som vass.

De gamla är mirakel!

Den förljugna inre trappan

Förr när jag tittade på äldre människor tänkte jag att det är lite synd om dem eftersom de är närmare slutet än jag. Att "the silent inner and outer crumbling" har pågått längre för dem än för mig. Ja, uppenbarligen bär jag en mental bild av den gamla livstrappan på vilken jag nu tagit ett par raska steg framåt och nedåt.

Men nuförtiden stirrar jag fascinerat på alla gamla och deras vita hår och skrynkliga anleten: Tänk att de lever! Att inget har pajat ännu. Att deras kroppar funkar! Helt otroligt. De är mirakel. Jag vill också bli gammal.

Jag målade trappan inte i Paint som planerat (Gamla Paint ville ha 95 kronor för att få användas! Jösses! Skojar ni?) utan i Photoshop. Fast Paint är ju retrokul...) Här är förlagan.

Nej och jag vet inte

På frågan om de där stickningarna i fötterna nyss beror på neuropati svarar jag: vet inte.
På frågan om cancern kommer att sprida sig till hjärna, lunga, tarm osv sen när jag är klar med cellgifter svarar jag: vet inte.
På frågan om varför cellerna började dela sig okontrollerat just i denna lekamen svarar jag: vet inte.
(Fast jag har alltid varit snabb, bra på att plocka upp trender, vill alltid vara först)
På frågan om jag själv ser någon orsak till cancern svarar jag: nej.
(Kvinnorna i den amerikanska gruppen svarar påfallande ofta stress på den frågan.
På frågan om jag ser cancer som en sjukdom svarar jag: nej.
På frågan om stress kan vara anledning till att man får cancer svarar jag bestämt: nej.
På frågan om vilka skador cellgifterna kommer att orsaka permanent svarar jag: vet inte.
På frågan om jag har ångest svarar jag: nej.
På frågan om det är synd om mig svarar jag: nej.
Nu ska jag läsa Haggan.