Att ta cellgifter att väldigt odramatiskt. Precis som jag tidigare kopplade "ta spruta" till sprutscenen i Pulp Fiction hade jag en bild av "ta cellgifter" från någon film där man med våld trycker in ämnen i en skrikande människas kropp. Så är det alltså inte. Man tar mediciner hemma, promenerar till Nya Karolinska, ligger lugnt och stilla på en brits med en slang i armen. Eftersom jag tagit 40 tabletter kortison innan var jag dock lite rastlös. Som tur var råkade min kompis B ta cellgifter samma dag så jag hade anledning att springa runt på avdelningen och prata med henne.Hon såg ok ut men har haft det tufft med sin behandling, svamp i munnen och fått intravenös näring på nätterna. Vi kommer fortsätta ta cellgiftsbehandlingar samma dagar. Relationer är viktigt.
På tal om relationer. Under den tid jag varit sjuk (fick besked i slutet på maj) har jag i princip inte träffat någon läkare mer än en gång. (undantaget den stackars avdelningsläkaren på operationsavdelningen på NKS som vid första tillfället fick berätta att operationen var inställd och den andra gången berätta att operationen hade varit oproblematisk men att jag tyvärr inte kunde träffa läkaren som opererat. Och visst byggde jag lite relationer med undersköterskorna, särskilt på Huddinge.
Nu har jag visst en ansvarig läkare som jag träffat en gång men den här föreställningen att jag kan luta mig mot någon särskild som kan mer än jag, den har jag inte. Jag är ju uppvuxen med läkare- i bokform alltså: Axel Munthe, Lars Gyllensten och särskilt Oliver Sachs. Jag har till och med rått min yngsta son (men han har andra planer) att bli läkare och tänkte då främst på dessa herrar som förebilder.
Men på NKS är jag snarast underkastad ett system. Och ja, jag underkastar mig. Men det är ett system som inte uppmuntrar mig att luta mig mot någon särskild. I den amerikanska stödgruppen för äggstockscancerpatienter som jag är med i ringer sköterskorna och patienterna i väggklockor när man avslutat sin behandling, vissa står och kramar om sina läkare. Jag är inte direkt avundsjuk, jag noterar bara skillnaden. Jag är så inställd på att skapa relationer, för mig är det de som blir meningsbärande.
Det måste ju gälla alla. Det var en läkare som uttalade sig i tidningen om NKS att det var som att de här konsulterna hade förstört organisationen till den så milda grad att de inte själva kunde skapa mening. Som kolonisatörer som drar nya kartor och slår sönder fungerande institutioner. (Obs, jag orkar dock inte riktigt att "vara journalist i NKS-fallet, jag bara anekdotiskt noterar vad jag upplever som patient.)
Sköterskorna på NKS jag träffade i går verkar "göra sitt jobb" men inget mer. De verkar allvarligt talat inte glada. Jag försöker skoja och prata men det går inte så bra. Jag frågade en vad hon skulle göra på sin semester: "sova", sade hon och himlade med ögonen. Jag påpekade för en som passerade att det låg ett kvarlämnad provflaska på mitt handfat: "ta det med din sköterska", svarade hon surt.
Tur att Britt var där.
På tal om relationer. Under den tid jag varit sjuk (fick besked i slutet på maj) har jag i princip inte träffat någon läkare mer än en gång. (undantaget den stackars avdelningsläkaren på operationsavdelningen på NKS som vid första tillfället fick berätta att operationen var inställd och den andra gången berätta att operationen hade varit oproblematisk men att jag tyvärr inte kunde träffa läkaren som opererat. Och visst byggde jag lite relationer med undersköterskorna, särskilt på Huddinge.
Nu har jag visst en ansvarig läkare som jag träffat en gång men den här föreställningen att jag kan luta mig mot någon särskild som kan mer än jag, den har jag inte. Jag är ju uppvuxen med läkare- i bokform alltså: Axel Munthe, Lars Gyllensten och särskilt Oliver Sachs. Jag har till och med rått min yngsta son (men han har andra planer) att bli läkare och tänkte då främst på dessa herrar som förebilder.
Men på NKS är jag snarast underkastad ett system. Och ja, jag underkastar mig. Men det är ett system som inte uppmuntrar mig att luta mig mot någon särskild. I den amerikanska stödgruppen för äggstockscancerpatienter som jag är med i ringer sköterskorna och patienterna i väggklockor när man avslutat sin behandling, vissa står och kramar om sina läkare. Jag är inte direkt avundsjuk, jag noterar bara skillnaden. Jag är så inställd på att skapa relationer, för mig är det de som blir meningsbärande.
Det måste ju gälla alla. Det var en läkare som uttalade sig i tidningen om NKS att det var som att de här konsulterna hade förstört organisationen till den så milda grad att de inte själva kunde skapa mening. Som kolonisatörer som drar nya kartor och slår sönder fungerande institutioner. (Obs, jag orkar dock inte riktigt att "vara journalist i NKS-fallet, jag bara anekdotiskt noterar vad jag upplever som patient.)
Sköterskorna på NKS jag träffade i går verkar "göra sitt jobb" men inget mer. De verkar allvarligt talat inte glada. Jag försöker skoja och prata men det går inte så bra. Jag frågade en vad hon skulle göra på sin semester: "sova", sade hon och himlade med ögonen. Jag påpekade för en som passerade att det låg ett kvarlämnad provflaska på mitt handfat: "ta det med din sköterska", svarade hon surt.
Tur att Britt var där.
