Jag är en medelålders dam på norra halvklotet. Jag är oroad och samtidigt inte alls oroad över världen. Jag gillar människan.
I stort. Hon byggde till exempel Istanbul, hon drog vatten genom tunnlar. Hon dränerade och färdigställde broar. Hon samsades samtidigt som hon slog ihjäl. Hon bytte gudar.
Jag lever i kärlek. Är frisk och vid mina sinnens fulla bruk. Frihet har jag som skrymslen inuti mig själv, tack och lov. Flamsa roar mig och att tramsa och att bygga och sjunga.
Räddandet av miljön är en avancerad rädsla för döden.
Det här radioinslaget tyckte jag var bra. Människan ÄR ju själv miljö. Man kan egentligen inte FÖRSTÖRA naturen. En gång tog jag upp detta ämne med några miljökämpar i Bryssel. De tittade underligt på mig möjligen snett. Men så är jag inte heller politiker.
Jag lever i kärlek. Är frisk och vid mina sinnens fulla bruk. Frihet har jag som skrymslen inuti mig själv, tack och lov. Flamsa roar mig och att tramsa och att bygga och sjunga.
Räddandet av miljön är en avancerad rädsla för döden.
Det här radioinslaget tyckte jag var bra. Människan ÄR ju själv miljö. Man kan egentligen inte FÖRSTÖRA naturen. En gång tog jag upp detta ämne med några miljökämpar i Bryssel. De tittade underligt på mig möjligen snett. Men så är jag inte heller politiker.
