Jag är numera en butik
som säljer heltäckingsmattor.
Allt är upplyst.
Inte vet jag vad jag har för kundkrets.
Det är aldrig någon i mig.
Men förr var jag en striptease-klubb.
Då var jag i dunkel, minst sagt.
Utanför satt polisen och vaktade
när mina ägare sköt på varandra.
Härinne svängde kvinnorna med sina bröst och rumpor till musik.
Männen satt på stolar med lysande ögon.
18 papp för en helkväll.
Håhåjaja, tiderna förändras.
måndag 19 december 2016
måndag 17 oktober 2016
Jon, Timmy och Handsken
Geir Gulliksen
Berättelse om ett äktenskap
Weyler
När berättelsen börjar har katastrofen redan inträffat, kvinnan har lämnat mannen, nu ska han berätta för oss vad som hände den där våren. Jon, så heter mannen, jaget i boken. Kvinnan heter Timmy. Den tredje mannen heter Harald, men kallas Handsken av Jon, den försmådde. Vad gör man inte för att förminska en rival?
Efter 20 års äktenskap blir Timmy kär i Handsken och lämnar Jon. Hur kunde detta ske? Jons och Timmys kärlek var ju liksom bättre än alla andras. De hade ju bestämt att deras relation var för evigt. De kunde ju dela allt. Det finns ett högmod här, livet är ju rätt trivialt, men aldrig VÅRT liv. Andra människor skiljer sig men VÅR kärlek är bättre än alla andras kärlek.
Jag kan inte låta bli att läsa detta som en berättelse om manligt högmod och ser något annat tydliggöras som är väldigt intressant: att det sexuella begäret frodas när en man vet om att en annan man vill äga hans kvinna. Kvinnan som en bricka mellan två män. Jon säger sig inte vara svartsjuk, han står över sådant, Timmy ska vara fri, bara hon inte lämnar honom. Att prata om otrohet? Sådant står han över. Samtidigt vill han hela boken igenom fantisera om hur det skulle vara om en annan man ligger med frun. Hela deras sexliv verkar i princip bygga på det.
När hon till slut blir förälskad i Handsken och ligger med honom vill hon inte dela det med Jon (Helt förståeligt!). Vi får läsa en sexscen där Handsken och Timmy har sex men författaren stoppar sig, han kommer till en gräns där han inte kan skriva ut mer, texten tar slut innan han formulerar deras kön, rent konkret.
Redan i början av boken får jag dåliga vibbar av Jons beskrivning av Timmy första möte med Handsken. Jag tar alltså kvinnans, objektets perspektiv när jag läser: Vem är du att skriva mig? vill jag utbrista. Jag läser nämligen in en aggression i detta: ”Jag slår inte ihjäl dig men jag skriver en bok där jag frossar i vad du känner när du träffar en annan man.”
Jag upplever även de vällustigt beskrivna sexscenerna som obehagliga. Som att de har skrivits så att den nya mannen: Handsken ska läsa dem och bli svartsjuk på vilket härligt sexliv Jon hade med Timmy.
Med detta sagt tycker jag att det är en bra bok med väldigt vackert språk.
Men den manliga huvudpersonens typ är en sådan jag verkligen skulle avråda mina väninnor att bli ihop med.
Berättelse om ett äktenskap
Weyler
När berättelsen börjar har katastrofen redan inträffat, kvinnan har lämnat mannen, nu ska han berätta för oss vad som hände den där våren. Jon, så heter mannen, jaget i boken. Kvinnan heter Timmy. Den tredje mannen heter Harald, men kallas Handsken av Jon, den försmådde. Vad gör man inte för att förminska en rival?
Efter 20 års äktenskap blir Timmy kär i Handsken och lämnar Jon. Hur kunde detta ske? Jons och Timmys kärlek var ju liksom bättre än alla andras. De hade ju bestämt att deras relation var för evigt. De kunde ju dela allt. Det finns ett högmod här, livet är ju rätt trivialt, men aldrig VÅRT liv. Andra människor skiljer sig men VÅR kärlek är bättre än alla andras kärlek.
Jag kan inte låta bli att läsa detta som en berättelse om manligt högmod och ser något annat tydliggöras som är väldigt intressant: att det sexuella begäret frodas när en man vet om att en annan man vill äga hans kvinna. Kvinnan som en bricka mellan två män. Jon säger sig inte vara svartsjuk, han står över sådant, Timmy ska vara fri, bara hon inte lämnar honom. Att prata om otrohet? Sådant står han över. Samtidigt vill han hela boken igenom fantisera om hur det skulle vara om en annan man ligger med frun. Hela deras sexliv verkar i princip bygga på det.
När hon till slut blir förälskad i Handsken och ligger med honom vill hon inte dela det med Jon (Helt förståeligt!). Vi får läsa en sexscen där Handsken och Timmy har sex men författaren stoppar sig, han kommer till en gräns där han inte kan skriva ut mer, texten tar slut innan han formulerar deras kön, rent konkret.
Redan i början av boken får jag dåliga vibbar av Jons beskrivning av Timmy första möte med Handsken. Jag tar alltså kvinnans, objektets perspektiv när jag läser: Vem är du att skriva mig? vill jag utbrista. Jag läser nämligen in en aggression i detta: ”Jag slår inte ihjäl dig men jag skriver en bok där jag frossar i vad du känner när du träffar en annan man.”
Jag upplever även de vällustigt beskrivna sexscenerna som obehagliga. Som att de har skrivits så att den nya mannen: Handsken ska läsa dem och bli svartsjuk på vilket härligt sexliv Jon hade med Timmy.
Med detta sagt tycker jag att det är en bra bok med väldigt vackert språk.
Men den manliga huvudpersonens typ är en sådan jag verkligen skulle avråda mina väninnor att bli ihop med.
lördag 24 september 2016
Skotten i Köpenhamn
Recension för Tidningen Vi nr 11/16
I ett stycke i denna förträffliga bok liknar Moderna muséets chef Lars Vilks rondellhund vid en liten pinne som kilat sig fast precis på rätt ställe i vattnet där det strömmar kraftigt åt olika håll. Pinnen är halvrutten och inte speciellt kul att titta på, säger Daniel Birnbaum. Etablissemangets syn på Vilks blir tydlig. Kulturvärlden stängde dörren då teckningen av Muhammed som rondellhund väckte islamisters vrede runt om i världen. I stället blev Vilks en magnet för alla möjliga typer av extremister. Hotad till livet av islamister och sönderkramad av rasister. När han pressas att vara tydlig med var han står politiskt, vägrar han. Det är under hans värdighet att säga att han inte är rasist, menar han.
I ett stycke i denna förträffliga bok liknar Moderna muséets chef Lars Vilks rondellhund vid en liten pinne som kilat sig fast precis på rätt ställe i vattnet där det strömmar kraftigt åt olika håll. Pinnen är halvrutten och inte speciellt kul att titta på, säger Daniel Birnbaum. Etablissemangets syn på Vilks blir tydlig. Kulturvärlden stängde dörren då teckningen av Muhammed som rondellhund väckte islamisters vrede runt om i världen. I stället blev Vilks en magnet för alla möjliga typer av extremister. Hotad till livet av islamister och sönderkramad av rasister. När han pressas att vara tydlig med var han står politiskt, vägrar han. Det är under hans värdighet att säga att han inte är rasist, menar han.
Och i en tid då vi är besatta av att dela in människor i goda och onda är hans ståndpunkt synnerligen intressant. Lika lite som Vilks lider Orrenius av beröringsskräck. Det märks att han känner sympati för denne märkliga, lärde humorist som alltid vägrat att gå i flock. Orrenius åker till Paris efter Charlie Hebdo-attacken, han fikar med Fredrik Reinfeldt, han bjuder den riktigt kontroversiella Dan Parks på öl, han pratar med en av bröderna som försökte bränna ned Vilks hus, han träffar en iransk konststudent som stödjer Vilks.
Vissa av texterna har redan publicerats i DN. Vad skulle han inte kunna åstadkomma om han fick ännu mer tid på sig. Måtte någon ge honom ett stort stipendium snart. Och måtte Lars Vilks fortsätta sin konstnärliga gärning som en egensinnig pinne mitt i den väldigt strida ström som är vår samtid.
"Skotten i Köpenhamn,
Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser"
av Niklas Orrenius
måndag 15 augusti 2016
Samsa, tramsa, flamsa
Jag är en medelålders dam på norra halvklotet. Jag är oroad och samtidigt inte alls oroad över världen. Jag gillar människan.
I stort. Hon byggde till exempel Istanbul, hon drog vatten genom tunnlar. Hon dränerade och färdigställde broar. Hon samsades samtidigt som hon slog ihjäl. Hon bytte gudar.
Jag lever i kärlek. Är frisk och vid mina sinnens fulla bruk. Frihet har jag som skrymslen inuti mig själv, tack och lov. Flamsa roar mig och att tramsa och att bygga och sjunga.
Räddandet av miljön är en avancerad rädsla för döden.
Det här radioinslaget tyckte jag var bra. Människan ÄR ju själv miljö. Man kan egentligen inte FÖRSTÖRA naturen. En gång tog jag upp detta ämne med några miljökämpar i Bryssel. De tittade underligt på mig möjligen snett. Men så är jag inte heller politiker.
Jag lever i kärlek. Är frisk och vid mina sinnens fulla bruk. Frihet har jag som skrymslen inuti mig själv, tack och lov. Flamsa roar mig och att tramsa och att bygga och sjunga.
Räddandet av miljön är en avancerad rädsla för döden.
Det här radioinslaget tyckte jag var bra. Människan ÄR ju själv miljö. Man kan egentligen inte FÖRSTÖRA naturen. En gång tog jag upp detta ämne med några miljökämpar i Bryssel. De tittade underligt på mig möjligen snett. Men så är jag inte heller politiker.
fredag 15 januari 2016
I kylan och bubbelpoolen
Kylan tar oss och konsumtionen tar oss och kärnfamiljen tar oss och våra värderingar tar oss. Den med goda signalsubstanser glider genom livet. Bygger underliga luftslott.
Men luften är fri även i detta slott. Jag kan se rymden. Kylan verkar inom mig. Detta obegripliga som dagligen är. Här är jag. I alla fall denna dag. Insuper härligheten. Funderar över nästan.
Vi är så många nu att jag saknar jag men är i hemlighet avundsjuk på de med svulstiga jag som pöser över. Fast ändå inte. De bröstar sig så. Och kvinnorna klappar fortfarande deras bringor. Kvinnor verkar bli tröstade av det som är svulstigt.
Alla dagar lever vi. Kylan tränger in i oss men våra små klumpiga små hjärtan dunkar på. Vi tassar inomhus, kryper ihop med våra närmaste. Tar hand om alla barn, jo det gör vi faktiskt.
Vi blir gummor. Våra kön faller samman. Ingen tar på oss i bubbelpooler. Inte ens de främmande männen i vår egen ålder (och det är faktiskt oerhört märkligt!) De med dödskult i skallen tafsar inte på flickor. Bättre då kan tyckas ATT pojkar tafsar på flickor. De med dödskultstänk tror att tafsandet ska börja efter att de döden dött, stackars pojkar. Måste utveckla tanken. (Note to self: inte facebooka)
Asch, det kommer ordna sig. Människan är inte dum i huvudet. Jo, lite men det brukar uppstå NYA problem. Som man inte ens kan föreställa sig.
Ni kan säga att jag inte kan sjunga. Men ingen kan säga att jag inte sjöng. I like that, Florence Foster Jenkins.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)