Jag är en så kallad early adapter. Bloggade började jag med 2005, Facebook 2007. Nu publicerar jag helst bilder på Instagram eftersom jag inte orkar ha en stark åsikt om allt, skriva politiska inlägg som hamnar fel, tycka fel saker inför publik. Jag beundrar de som är på twitter och slåss men samtidigt vill jag inte vara som dem. Jag vill inte tänka i opposition med andra i realtid. Jag har inte alltid en stark åsikt. Det är inte min person. Så länge som jag bloggade (här) hade jag tid att utveckla resonemang i text. Jag kanske inte alltid publicerade genomtänkta inlägg men skrivandet skärpte mig att få tycka saker färdigt. Utveckla en tanke. Den som läste mig och kommenterade var tvungen att ta del av hela texten innan de skrev en kommentar. Nu för tiden aktar jag mig att skriva saker som kan vara kontroversiella. Jag orkar inte 1. få spö, 2. få långa trådar där folk missförstår min avsikt etc. Det jag använder Facebook till nu mest är faktiskt att kommunicera med min 83-åriga mamma som nyligen gick med. Jag lägger upp filmer om gulliga djur och bebisar på hennes sida. Mitt senaste inlägg är en film på ett stort antal myror som släpar på en korv. Ja, det är mysigt. Förr var Facebook världen. Nu är det mamma.
Men i går publicerade Ebba Witt Brattström en text om kulturmän och deras förkärlek för unga kvinnor. Den väckte tankar hos mig. Även jag har läst och sett "Matrosen och stjärnan" när det begav sig så tanken är inte ny. Jag hade velat utveckla och kommentera hennes text men jag kände inte att jag orkade ha en åsikt som avvek från Ebbas en smula och publicera denna åsikt. Jag tyckte inte jag hade tid. Att stå på torget och hojta ger mig inte mer tankefrihet. Tvärtom. Det kostar socialt att tänka fel. Att försvara Stig Larsson eller Knaussgård kan kosta mig sociala poäng. Jag tänker på Justine Sacci som skrev ett (dåligt) skämt om aids på twitter och förlorade sitt jobb. Jag tror jag måste hoppa av det här tåget snart. Jag vill börja tänka bättre.
