I DN förra helgen fanns ett personporträtt på en SVD-journalist i New York skrivet av en bekant till mig, DN-journalist och Facebook-kompis. SVD-journalisten har skrivit en bok om situationen för flickor i Afghanistan, ett kort utdrag från boken var publicerat.
Jag läste personporträttet och reagerade på att SVD- journalisten verkade ha gott om pengar. Det kan tilläggas att DN drog stort på personporträttet, texten på SVD- journalisten var en helsida, helsidesporträtt på SVD-journalisten både på framsidan och inne i tidningen, tyngdpunkten låg alltså redan på henne (tre sidor) och inte på texten (halvsida) från Afghanistan som hon skrivit.
Det var ett life-style-aktigt porträtt i text och bild som vi ofta ser i DN, där man hyllar en svensk som slår utomlands, preferably New York. Det ovanliga var att den porträtterade var just frilansjournalist och inte pop-ikon eller app-utvecklare eller liknande.
Inne på Facebook hade DN-journalisten länkat till personporträttet. Jag satt på bussen på väg till min mamma och i stället för att bara göra en "like" skrev jag: "Tack, men jag undrar lite vad du menar med att hon "visar att det går att leva på att skriva" 3:a i Soho. Hon framstår som priviligierad, rik familj eller rik man tänker man."
Och det skulle jag ju inte ha gjort för det visar sig att SVD- journalisten är kompis med DN-journalisten och SVD-journalisten läser min kommentar och går i taket.
SVD-journalisten skriver:
"Jag kanske har haft sex med någon för att få jobb. Klassisk patriakal idé attt anta att den kvinna som arbetar hårt och försörjer sig själv har rika föräldrar eller rik man. Någon rimlig förklaring måste det ju helt klart finnas till denna orättvisa. Givet att det kommer från en kvinna också. Precis som i Afghanistan."
Då begår jag dagens andra miss- jag går i polemik med SVD-journalisten om huruvida hon är priviligierad eller ej. Jag var ju kritisk mot den mediala framställningen av henne men det glömmer jag bort:
"Det är väl toppen att du tjänar så pass bra på journalistiken som du gör. Jag vet bara hur tufft det är för alla jag känner både i New York och i Sverige. Därav min fråga till Sanna."
Det hela slutar med att fler och fler sluter upp på SVD-journalistens sida som inte drar sig för att kalla mig "häxa" och slutar ett inlägg med "Fuck-off".
En annan gemensam bekant får sista ordet i tråden. Hon skriver att hon skäms över irrelevansen i min första fråga, att det är fel att lägga fokus på just detta när ämnet är så tungt, det vill säga flickornas situation i Afghanistan. Jag tvekar innan jag sätter en like på den slutkommentaren.
Grejen är ju att ämnet i tråden (som jag alltså startade och verkligen ångrar att jag startade) speglar det DN redan har gjort, det vill säga har ett helt annat fokus i frågan. Idol-porträttet på den svenska journalisten fick mest utrymme. Texten om flickorna nästan inget. Det var ju det som skavde.
Så vad lärde jag mig? Att vi lever i en likes-kultur där vi alla är kompisar med alla och vi lätt kan trampa någon på tårna. Att Facebook-trådar inte lämpar sig för att vara det allra minsta kritisk om man inte har en väldig massa tid att bråka om fel saker. Att roller är förvirrade. Är jag DN-läsare eller offentlig debattör när jag sitter i mitt kök? Jag fick även en något mer komplex bild av SVD-journalisten i personporträttet. Nästa gång när jag tycker att DN inte sköter sig eller retar mig på något får jag skriva en insändare i stället eller ett direkt brev till kulturchefen.
