Oraklet

Trots att hennes hår hade börjat gråna tillhörde hon dem som fortfarande trodde att det fanns en gud och att denne kunde tas "på bar gärning"som hon uttryckte det.
Hon sprang haltande genom de centrala delarna av staden och basunerade ut sina sanningar för alla som ville lyssna.  Hennes röst hade varit så skönklingande att de som drog sig till minnes hennes rop ansåg att det hon ropat var sant och riktigt.
Min tunga plikt blev så småningom att upplysa alla om att det var motsatsen som var sann.
Av hennes framfart fanns endast hårtussar kvar. De hade yrt i vinden och så småningom blivit ihopsopade med vintergruset.

Dikt från samlingen "Bäst i Motsatt Kön" 1996

Smittan 1

Jag är en person som har en märklig historia att berätta, som jag bara för några dagar sedan bestämde mig för att försöka skriva ned, innan glömskan kommer som glömskan alltid brukar göra, till oss som inte har för vana att notera märkvärdigheter i våra egna liv.

Er som läser som säkert slukar välskrivna rader till höger och till vänster och med bestämdhet vet var någonstans man sätter punkt och semikolon och annat, ber jag om överseende med min ryckiga prosa, jag kommer förmodligen, förutsatt att jag törs lämna över denna text till någon utomstående - vilket jag nu i skrivande stund helt och hållet betvivlar- att få hjälp av den med största noggrannhet utvalda personen, som jag alltså redan nu inser att jag aldrig kommer att hitta, att rätta alla de stavfel och syftningsfel som så lätt kan smyga sig in när man arbetar så frenetiskt som jag gör, hjälp att flytta runt mina tankar till dess att de framstår som rediga och klara, putsa till orden så att jag inte alltför snabbt blottar min ringa bildning, mitt knappa ordförråd, min själs våndor och min oförmåga att tänka i raka banor.
Nej, redan nu märker ni att jag tappar tråden och försvinner i väg mot obetydligheter och nonsens! Jag tillåter helt enkelt min överhettade hjärna leda mig på villospår hela tiden. Tro mig: Jag förebrår er INTE ifall ni redan nu har tröttnat. Jag ska försöka skärpa tankarna innan jag fortsätter. Jag vilar en stund.

 Så där ja. Det var en hel radda med egendomliga sammanträffanden som skedde häromdagen. Mycket besynnerliga omständigheter som ledde fram till att jag nu, och detta måste jag nästan viska fram, har blivit vad man brukar kalla upplyst. Jag fick nämligen av en, för mig helt obekant och dessutom obetydlig och nästan, med tanke på hans ålder, föraktlig gestalt, veta att jag bär på, och nu viskar jag förtroligt i era öron: en smitta!

 Men vilken smitta sedan! Inte en snabbt kommande och snabbt övergående sådan. Inte en som människor i sin ungdom drabbas av på grund av deras späda kroppars lust till främmande element. Utan en smitta som jag har burit och burit i många år. Jag har förstått det nu med facit i hand. Jag ser tillbaka på de sista åren av mitt liv och jag vill utbrista: Nu förstår jag varför det och det skedde! Nu vet jag varför det där ägde rum! Eureka! Aha!

Snabbvisit

Vem jag är.  Min sanna ålder vet jag inte, inte heller min riktning. Det jag vet: kommer inte göra stora avtryck, är enbart på besök. Flyktig som en gas och ok med det.  Tron på att civilisationen utvecklas i en framåtrörelse visade sig vara fiktion och gäller alltså inte. Platsen har ersatt tiden på ett märkvärdigt sätt. Allt sker samtidigt, vi är icke moderna, vi är även omoderna. Inte bara låter vi bli att döda, vi dödar också. Men så här på denna punkt: Att le mot främlingar, ge lite mer än vad jag tar är religionen. Att prägla marken tills nästa regn är ambitionen.

Den svenska författaren får sig ett ligg

Apropå den pågående diskussionen om kulturmän. Text från 1990. Av Jenny Morelli

En juninatt i slutet av 1900-talet träffade den svenske författaren en i media ofta förekommande blondin på en krog i staden. Han tyckte hon var söt och vulgär. Blondinen å sin sida tyckte att författaren var ful men att han hade ett symboliskt värde. Han drack whisky. Hon drack vin. De följdes åt hem när krogen stängde och ledde varsin cykel genom stan. Blondinen pratade hela tiden. Hon talade om sorg och språklöshet, om kärlek om tålamod. Han var tyst, fick knappt en syl i vädret. Han var en aktad man med hår i näsan. Han var viss om sin storhet. Alla de andra betydelsefulla männen i staden tyckte att han var ett geni. Den vissheten räckte långt. Han var mån om och vårdade sin upphöjda position. Han gillade män som skrev om män. Han brukade umgås med sina intellektuella likar, på kafé och på lokal. Hon visade ingen nämnvärd respekt för honom. Som om hon hade knarkat.
 -Det finns tre kategorier av män. Vet du vilka? sa Blondinen när de ledde cyklarna uppför en backe. Det där var sådan där ytlig veckotidningskunskap som han avskydde. Flams.
-Aha, vilka är de?
-Hjärnmän, hjärtmän och kukmän, svarade hon
-Och vad är jag, frågade han. -
En hjärnman förstås, svarade hon.
-Hur vet du det?
-Jo, för du har ingen kropp, sa hon. Hon fnissade.
-Och själv då? Vad är du? sa han.
-Jag är allt, svarade hon.
-Du är en mediabluff, sa han.

---------

 En annan bok i hyllan var skriven av hans gode vän, Den Andre Svenske Författaren.
-Har du legat med honom också? sa han med sarkasm i rösten.
-Nä, ville inte, jag ligger helst inte med knarkare, svarade hon. Författaren ryste. Detta var ett slag under bältet. Han älskade den andra författaren och hyllade hans arbete. Han ilsknade till. Vad är det här för en kvinna?
-Jag vill inte att du talar om Honom. Du har ingen rätt, sade författaren.
- Ingen rätt? Jag trodde jag var hemma hos mig?
- Var bara tyst. Inget annat.
---------

Hanterandet av döda

Hittade nyss på Google Drive. Har ingen aning om att jag skrivit. Det hade något med Hjärnstorm att göra tror jag. Skrevs uppenbarligen innan jag flyttade från Aspudden. Bra att dö gammal.