Jenny Morelli: september 2012

Utsikt från hotelltak i Beyoglu.

Kvällen jag for hemifrån kände jag ett stort "varför" inuti, det är ju i denna lilla nordliga stad jag lever och verkar, varför ska jag lämna den? Vad är en stad om man inte älskar någon i den? Så där höll jag på. Men nu vet jag varför jag for. Alla ansikten och blickar jag mötte där, alla intryck, alla dofter finns inuti nu. Staden är magnifik, mångröstad och komplex. Ruiner och byggplatser sida vid sida. Istanbul fyllde mig med vördnad och optimism, tänk vad människor hittar på. Vad människor kan. Blå moskén, Top Kapi, Prinsöarna, Fener, Beyoglu, Hagia Sofia. Vikingarna som på 900-talet karvade in typ "I was here" i runskrift en trappa upp, klumpiga streck i den magnifika kyrkan. Jag skämdes å min landsmäns vägnar. Kunde ni inte hittat på något mer elegant sätt att uttrycka er på bland all prakt?

Mysig stämning i Blå moskén, ungar kutar runt, det luktar Friskis & Svettis för alla tar av sig skorna. Jag fick en starkare känsla för moskén som ett socialt rum i Istanbul. Umayyaad-moskéen i Damaskus där jag var för ett par år sedan kändes mer som en vallfärdsort, den här var också ett vardagsrum.

Såg bara en bråkdel förstås men fick en favoritstadsdel: Kuzguncuk. Den ligger på den asiatiska sidan och påminde om Brooklyn. Särskilt den sociala gemenskap som verkade råda i grannsskapet. Lönnar med kamouflageklädda stammar prydde några av gatorna. Jag hälsade på en kompis kompis och drack öl på hennes balkong. Hon var orolig för Turkiets framtid som sekulär stat och kände sig sviken av de intellektuella och av politiken. EU hade varit hoppet, nu hotar Syriens kris att sprida sig till Turkiet. När hon puttade till en katt som ville stjäla vår mat sade våra bordsgrannar, hennes vänner skämtsamt: "Vet du inte att du måste vara snäll mot djuren, annars kommer vi inte med i EU".
Vilket EU undrade jag. Vännerna fnissade.

Ja, en slags dysterhet och en oro för framtiden. Den kände jag även hos två andra turkarna jag hade middag med en annan kväll, en konstnär och en restaurangägare. Konstnären var 58 och hade en 2-årig son med en kvinna som hade slängt ut honom. Han var ledsen för det. Ville inte säga vad han hade gjort men han hade varit dum. Jag tyckte de skulle gå på rådgivning. Han var rädd att mista sin son för gott.

Basilikacisternen! (Hur bygger man akvedukter? Hur många män fick gräva? Hur fick man vattnet från sjön som ligger 17 kilometer norr om Istanbul? Hur länge grävde man?) Istlikal Cadesi, spårvagnarna, färjorna över Bosporen, alla män som står och fiskar, alla män som fikar, alla män som RÖKER, alla män som går. Kvinnorna som sitter själva och äter på samma restaurang som jag, den trötta rynkan i mångas ansikten. Som i New York faktiskt, staden ger energi men den tar också.

Knådades på hamam, tyvärr var de tjocka damerna en aning för okoncentrerade för min smak. De glömde mig först, sedan skulle jag sitta i kö med andra turister, då klagade jag och fick gå före kön till de andra turisternas förtret. Masssagen var bra, tvagningen var so so. Jag gillar inte att känna mig som vem som helst. I alla fall inte när jag är naken.

Hösten kom till Istanbul i förrgår. En kall vind plötsligt.
Drack i fyra dagar ett äckligt bittert kaffe på hotellet innan jag insåg att det var te jag hällt i mig. Ganska gott te dessutom.

Turkarna snälla och inte gåpåiga- det KAN ha med min ålder att göra att jag är osynlig men staden kändes cool, jag tror nästan unga snygga tjejer i shorts kan gå relativt ifred. Sista dagen blinkade en gammal turk med ena ögat, det var nog det mest påträngande jag var med om under mina dagar där. På kvällarna åt jag middag med olika trevliga människor eller själv. Mehane var mums. Nu ska jag laga blodpudding.