måndag 17 oktober 2016

Jon, Timmy och Handsken

Geir Gulliksen
Berättelse om ett äktenskap
Weyler 


När berättelsen börjar har katastrofen redan inträffat, kvinnan har lämnat mannen, nu ska han berätta för oss vad som hände den där våren. Jon, så heter mannen, jaget i boken. Kvinnan heter Timmy. Den tredje mannen heter Harald, men kallas Handsken av Jon, den försmådde. Vad gör man inte för att förminska en rival? 

Efter 20 års äktenskap blir Timmy kär i Handsken och lämnar Jon. Hur kunde detta ske? Jons och Timmys kärlek var ju liksom bättre än alla andras. De hade ju bestämt att deras relation var för evigt. De kunde ju dela allt. Det finns ett högmod här, livet är ju rätt trivialt, men aldrig VÅRT liv. Andra människor skiljer sig men VÅR kärlek är bättre än alla andras kärlek.

Jag kan inte låta bli att läsa detta som en berättelse om manligt högmod och ser något annat tydliggöras som är väldigt intressant: att det sexuella begäret frodas när en man vet om att en annan man vill äga hans kvinna. Kvinnan som en bricka mellan två män. Jon säger sig inte vara svartsjuk, han står över sådant, Timmy ska vara fri, bara hon inte lämnar honom. Att prata om otrohet? Sådant står han över. Samtidigt vill han hela boken igenom fantisera om hur det skulle vara om en annan man ligger med frun. Hela deras sexliv verkar i princip bygga på det.

 När hon till slut blir förälskad i Handsken och ligger med honom vill hon inte dela det med Jon (Helt förståeligt!). Vi får läsa en sexscen där Handsken och Timmy har sex men författaren stoppar sig, han kommer till en gräns där han inte kan skriva ut mer, texten tar slut innan han formulerar deras kön, rent konkret.

Redan i början av boken får jag dåliga vibbar av Jons beskrivning av Timmy första möte med Handsken. Jag tar alltså kvinnans, objektets perspektiv när jag läser: Vem är du att skriva mig? vill jag utbrista. Jag läser nämligen in en aggression i detta: ”Jag slår inte ihjäl dig men jag skriver en bok där jag frossar i vad du känner när du träffar en annan man.”

Jag upplever även de vällustigt beskrivna sexscenerna som obehagliga. Som att de har skrivits så att den nya mannen: Handsken ska läsa dem och bli svartsjuk på vilket härligt sexliv Jon hade med Timmy.

 Med detta sagt tycker jag att det är en bra bok med väldigt vackert språk.
 Men den manliga huvudpersonens typ är en sådan jag verkligen skulle avråda mina väninnor att bli ihop med. 

måndag 10 oktober 2016

Flickan i Strömmen

PROLOG
 Strömmen 21 mars 1989 


 ”Fan, ungen flyter ju som en jävla kork”. Mannen i vinterrocken som står på kajkanten har inte räknat med den lilla flickans dunjacka. Han betraktar det skådespel han själv initierat i nedanför honom. I det kalla mörka vattnet kämpar två personer för sina liv. En kvinna och ett barn. Kropparna kastas runt i det forsande iskalla vattnet. De starka strömmarna drar i kläderna, ett inferno av kyla och mörker. 

 "Andrea!" Kvinnan skriker barnets namn innan vattnet blockerar luftvägarna och henne lungor fylls med vatten. Vattnets krafter är henne övermäktiga. Bara ett par meter bort ser hon sin lilla dotters röda jacka. Hon måste ta sig dit, bara måste, men jackan försvinner, hon ser den inte längre, hon orkar inte. ”
Mitt barn. Inte mitt barn.” Kvinnan blir allt tröttare för var sekund som går. Kraften i vattnet drar henne bort från barnet, hon kämpar, måste orka måste rädda. Ullkappan väger bly, skorna, byxorna, halsduken drar henne nedåt, mot mörkret och mot djupet. Hon fastnar med foten i något på botten. 

”Vad grunt det var här. Jag visste inte att det var så grunt, kanske klarar vi det här…” Hon fortsätter kämpa för att komma till Andrea. Men hon sitter fast. vattnet sköljer över henne. ”Förlåt, mitt barn. Jag orkar inte mer. Förlåt.” Hon sjunker, försvinner. Mannen står kvar och väntar en stund när han ser moderns huvud försvinna under vattenytan. Han ser barnakroppen som i den röda dunjackan flyter bort mot Grand Hotel. Är hon inte död? Jävla unge. Men hon kan inte överleva den här kylan. Plötsligt ser han några gestalter som vandrar längst med kajen vid Kungsträdgården. Han kan inte stanna längre. 
”Fan också! Flickan!” Han vänder sig om och springer längst med Strömparterrens grusgång och upp för trapporna till Strömbron och försvinner bort mot slottet där bilen står parkerad. De fyra överförfriskade män som haft konferens på Operabaren passerar Strömmen. De går skrattande och skrålande förbi Strömmen utan att se barnet i den röda jackan som far som en vante i det kalla vattnet bort mot Grand Hotel. 

 Det här var prologen till deckaren jag och Bea aldrig skrev år 2000. Inte så dumt. Men deckarförfattare blev man ju inte. Som ni förstår överlever Andrea och blir en KVINNLIG HÄMNARE :-) Vi hade problem med de onda männen minns jag. Det var ngn pedofilring av något slag. Mycket kommersiellt gångbart. I kapitel 2 lät jag min mamma hitta ett lik i Stolpaskogen då hon var ute med sina hundar.

torsdag 6 oktober 2016

Slänga kläder från båten SJOK 1

Okej här flyter vi mitt i floden min vän, med våra trådar, våra liv. Eller om det nu är det floden som rinner genom oss.
Ett vet jag: vad jag syr kommer jag glömma. Härom dagen fick jag skäll av min make: att jag alltid glömmer i går. Men nuet är mitt sätt att vara lycklig.

Texten rinner genom mig som vatten. När den är sydd måste den bort. Jag vill inte väga något. Bara bära kläder i bland. Plaggen kastar jag sedan in till stranden. Där någon annan får hitta dem, kanske bära dem.

Mitt första plagg väver jag av det första huset. Där finner jag ett gråtande barn som jag lyfter upp och bär 10 000 mil. När jag slutligen sätter ned det är det gammalt och enligt egen uppgift “helt okej”.

Senare råkar jag få veta att just denna gamling ofta somnar och drömmer att det befinner sig i det första huset. Som att det begivit sig motströms.

Mina egna barn är tre hundar som jagar sjöfåglar på stranden. Jag springer efter dem i vinden, hinner inte i kapp. Hundarna blir barn igen innan de hinner döda någon fågel. Jag känner lättnad.

Vi passerar en stor festival. Där leker en stor och klumpig kvinna jag kände som barn. Hon sitter i en enorm grävskopa. Kvinnan vill visa att hon minsann kan visa ömhet med stora maskiner och hårda material, hon smeker försiktigt kinden på min manliga granne med den enorma skopan. Det går bra. Hon gör honom inte illa. Vi skrattar allihopa. Jag är bland vänner.
 Men så inser jag att jag har glömt en av hundarna. Jag grips av panik och måste tillbaka. Då vandrar jag bakåt i tiden 10 000 mil och år men glömmer hunden och världen är klar och full av sol och vulkanerna håller sig lugna och jorden är svart.

I den här världen finns inga dofter och det sägs att den som ska dö tappar sitt luktsinne. Men jag vet att det inte är jag för jag planerar att leva för alltid. Vilket är en lögn förstås, men en användbar sådan.