måndag 10 oktober 2016

Flickan i Strömmen

PROLOG
 Strömmen 21 mars 1989 


 ”Fan, ungen flyter ju som en jävla kork”. Mannen i vinterrocken som står på kajkanten har inte räknat med den lilla flickans dunjacka. Han betraktar det skådespel han själv initierat i nedanför honom. I det kalla mörka vattnet kämpar två personer för sina liv. En kvinna och ett barn. Kropparna kastas runt i det forsande iskalla vattnet. De starka strömmarna drar i kläderna, ett inferno av kyla och mörker. 

 "Andrea!" Kvinnan skriker barnets namn innan vattnet blockerar luftvägarna och henne lungor fylls med vatten. Vattnets krafter är henne övermäktiga. Bara ett par meter bort ser hon sin lilla dotters röda jacka. Hon måste ta sig dit, bara måste, men jackan försvinner, hon ser den inte längre, hon orkar inte. ”
Mitt barn. Inte mitt barn.” Kvinnan blir allt tröttare för var sekund som går. Kraften i vattnet drar henne bort från barnet, hon kämpar, måste orka måste rädda. Ullkappan väger bly, skorna, byxorna, halsduken drar henne nedåt, mot mörkret och mot djupet. Hon fastnar med foten i något på botten. 

”Vad grunt det var här. Jag visste inte att det var så grunt, kanske klarar vi det här…” Hon fortsätter kämpa för att komma till Andrea. Men hon sitter fast. vattnet sköljer över henne. ”Förlåt, mitt barn. Jag orkar inte mer. Förlåt.” Hon sjunker, försvinner. Mannen står kvar och väntar en stund när han ser moderns huvud försvinna under vattenytan. Han ser barnakroppen som i den röda dunjackan flyter bort mot Grand Hotel. Är hon inte död? Jävla unge. Men hon kan inte överleva den här kylan. Plötsligt ser han några gestalter som vandrar längst med kajen vid Kungsträdgården. Han kan inte stanna längre. 
”Fan också! Flickan!” Han vänder sig om och springer längst med Strömparterrens grusgång och upp för trapporna till Strömbron och försvinner bort mot slottet där bilen står parkerad. De fyra överförfriskade män som haft konferens på Operabaren passerar Strömmen. De går skrattande och skrålande förbi Strömmen utan att se barnet i den röda jackan som far som en vante i det kalla vattnet bort mot Grand Hotel. 

 Det här var prologen till deckaren jag och Bea aldrig skrev år 2000. Inte så dumt. Men deckarförfattare blev man ju inte. Som ni förstår överlever Andrea och blir en KVINNLIG HÄMNARE :-) Vi hade problem med de onda männen minns jag. Det var ngn pedofilring av något slag. Mycket kommersiellt gångbart. I kapitel 2 lät jag min mamma hitta ett lik i Stolpaskogen då hon var ute med sina hundar.

Inga kommentarer: