lördag 24 september 2016

Skotten i Köpenhamn

Recension för Tidningen Vi nr 11/16

I ett stycke i denna förträffliga bok liknar Moderna muséets chef Lars Vilks rondellhund vid en liten pinne som kilat sig fast precis på rätt ställe i vattnet där det strömmar kraftigt åt olika håll. Pinnen är halvrutten och inte speciellt kul att titta på, säger Daniel Birnbaum. Etablissemangets syn på Vilks blir tydlig. Kulturvärlden stängde dörren då teckningen av Muhammed som rondellhund väckte islamisters vrede runt om i världen. I stället blev Vilks en magnet för alla möjliga typer av extremister. Hotad till livet av islamister och sönderkramad av rasister. När han pressas att vara tydlig med var han står politiskt, vägrar han. Det är under hans värdighet att säga att han inte är rasist, menar han.

Och i en tid då vi är besatta av att dela in människor i goda och onda är hans ståndpunkt synnerligen intressant. Lika lite som Vilks lider Orrenius av beröringsskräck. Det märks att han känner sympati för denne märkliga, lärde humorist som alltid vägrat att gå i flock.  Orrenius åker till Paris efter Charlie Hebdo-attacken, han fikar med Fredrik Reinfeldt, han bjuder den riktigt kontroversiella Dan Parks på öl, han pratar med en av bröderna som försökte bränna ned Vilks hus, han träffar en iransk konststudent som stödjer Vilks.

Vissa av texterna har redan publicerats i DN. Vad skulle han inte kunna åstadkomma om han fick ännu mer tid på sig. Måtte någon ge honom ett stort stipendium snart. Och måtte Lars Vilks fortsätta sin konstnärliga gärning som en egensinnig pinne mitt i den väldigt strida ström som är vår samtid.

"Skotten i Köpenhamn,
Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser" av Niklas Orrenius

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida