måndag 19 december 2016

Flow utanför Club Privè

Jag är numera en butik som säljer heltäckingsmattor. Allt är upplyst. Inte vet jag vad jag har för kundkrets. Det är aldrig någon i mig. Men förr var jag en striptease-klubb. Då var jag i dunkel, minst sagt. Utanför satt polisen och vaktade när mina ägare sköt på varandra. Härinne svängde kvinnorna med sina bröst och rumpor till musik. Männen satt på stolar med lysande ögon. 18 papp för en helkväll. Håhåjaja, tiderna förändras.

måndag 17 oktober 2016

Jon, Timmy och Handsken

Geir Gulliksen
Berättelse om ett äktenskap
Weyler 


När berättelsen börjar har katastrofen redan inträffat, kvinnan har lämnat mannen, nu ska han berätta för oss vad som hände den där våren. Jon, så heter mannen, jaget i boken. Kvinnan heter Timmy. Den tredje mannen heter Harald, men kallas Handsken av Jon, den försmådde. Vad gör man inte för att förminska en rival? 

Efter 20 års äktenskap blir Timmy kär i Handsken och lämnar Jon. Hur kunde detta ske? Jons och Timmys kärlek var ju liksom bättre än alla andras. De hade ju bestämt att deras relation var för evigt. De kunde ju dela allt. Det finns ett högmod här, livet är ju rätt trivialt, men aldrig VÅRT liv. Andra människor skiljer sig men VÅR kärlek är bättre än alla andras kärlek.

Jag kan inte låta bli att läsa detta som en berättelse om manligt högmod och ser något annat tydliggöras som är väldigt intressant: att det sexuella begäret frodas när en man vet om att en annan man vill äga hans kvinna. Kvinnan som en bricka mellan två män. Jon säger sig inte vara svartsjuk, han står över sådant, Timmy ska vara fri, bara hon inte lämnar honom. Att prata om otrohet? Sådant står han över. Samtidigt vill han hela boken igenom fantisera om hur det skulle vara om en annan man ligger med frun. Hela deras sexliv verkar i princip bygga på det.

 När hon till slut blir förälskad i Handsken och ligger med honom vill hon inte dela det med Jon (Helt förståeligt!). Vi får läsa en sexscen där Handsken och Timmy har sex men författaren stoppar sig, han kommer till en gräns där han inte kan skriva ut mer, texten tar slut innan han formulerar deras kön, rent konkret.

Redan i början av boken får jag dåliga vibbar av Jons beskrivning av Timmy första möte med Handsken. Jag tar alltså kvinnans, objektets perspektiv när jag läser: Vem är du att skriva mig? vill jag utbrista. Jag läser nämligen in en aggression i detta: ”Jag slår inte ihjäl dig men jag skriver en bok där jag frossar i vad du känner när du träffar en annan man.”

Jag upplever även de vällustigt beskrivna sexscenerna som obehagliga. Som att de har skrivits så att den nya mannen: Handsken ska läsa dem och bli svartsjuk på vilket härligt sexliv Jon hade med Timmy.

 Med detta sagt tycker jag att det är en bra bok med väldigt vackert språk.
 Men den manliga huvudpersonens typ är en sådan jag verkligen skulle avråda mina väninnor att bli ihop med. 

måndag 10 oktober 2016

Flickan i Strömmen

PROLOG
 Strömmen 21 mars 1989 


 ”Fan, ungen flyter ju som en jävla kork”. Mannen i vinterrocken som står på kajkanten har inte räknat med den lilla flickans dunjacka. Han betraktar det skådespel han själv initierat i nedanför honom. I det kalla mörka vattnet kämpar två personer för sina liv. En kvinna och ett barn. Kropparna kastas runt i det forsande iskalla vattnet. De starka strömmarna drar i kläderna, ett inferno av kyla och mörker. 

 "Andrea!" Kvinnan skriker barnets namn innan vattnet blockerar luftvägarna och henne lungor fylls med vatten. Vattnets krafter är henne övermäktiga. Bara ett par meter bort ser hon sin lilla dotters röda jacka. Hon måste ta sig dit, bara måste, men jackan försvinner, hon ser den inte längre, hon orkar inte. ”
Mitt barn. Inte mitt barn.” Kvinnan blir allt tröttare för var sekund som går. Kraften i vattnet drar henne bort från barnet, hon kämpar, måste orka måste rädda. Ullkappan väger bly, skorna, byxorna, halsduken drar henne nedåt, mot mörkret och mot djupet. Hon fastnar med foten i något på botten. 

”Vad grunt det var här. Jag visste inte att det var så grunt, kanske klarar vi det här…” Hon fortsätter kämpa för att komma till Andrea. Men hon sitter fast. vattnet sköljer över henne. ”Förlåt, mitt barn. Jag orkar inte mer. Förlåt.” Hon sjunker, försvinner. Mannen står kvar och väntar en stund när han ser moderns huvud försvinna under vattenytan. Han ser barnakroppen som i den röda dunjackan flyter bort mot Grand Hotel. Är hon inte död? Jävla unge. Men hon kan inte överleva den här kylan. Plötsligt ser han några gestalter som vandrar längst med kajen vid Kungsträdgården. Han kan inte stanna längre. 
”Fan också! Flickan!” Han vänder sig om och springer längst med Strömparterrens grusgång och upp för trapporna till Strömbron och försvinner bort mot slottet där bilen står parkerad. De fyra överförfriskade män som haft konferens på Operabaren passerar Strömmen. De går skrattande och skrålande förbi Strömmen utan att se barnet i den röda jackan som far som en vante i det kalla vattnet bort mot Grand Hotel. 

 Det här var prologen till deckaren jag och Bea aldrig skrev år 2000. Inte så dumt. Men deckarförfattare blev man ju inte. Som ni förstår överlever Andrea och blir en KVINNLIG HÄMNARE :-) Vi hade problem med de onda männen minns jag. Det var ngn pedofilring av något slag. Mycket kommersiellt gångbart. I kapitel 2 lät jag min mamma hitta ett lik i Stolpaskogen då hon var ute med sina hundar.

torsdag 6 oktober 2016

Slänga kläder från båten SJOK 1

Okej här flyter vi mitt i floden min vän, med våra trådar, våra liv. Eller om det nu är det floden som rinner genom oss.
Ett vet jag: vad jag syr kommer jag glömma. Härom dagen fick jag skäll av min make: att jag alltid glömmer i går. Men nuet är mitt sätt att vara lycklig.

Texten rinner genom mig som vatten. När den är sydd måste den bort. Jag vill inte väga något. Bara bära kläder i bland. Plaggen kastar jag sedan in till stranden. Där någon annan får hitta dem, kanske bära dem.

Mitt första plagg väver jag av det första huset. Där finner jag ett gråtande barn som jag lyfter upp och bär 10 000 mil. När jag slutligen sätter ned det är det gammalt och enligt egen uppgift “helt okej”.

Senare råkar jag få veta att just denna gamling ofta somnar och drömmer att det befinner sig i det första huset. Som att det begivit sig motströms.

Mina egna barn är tre hundar som jagar sjöfåglar på stranden. Jag springer efter dem i vinden, hinner inte i kapp. Hundarna blir barn igen innan de hinner döda någon fågel. Jag känner lättnad.

Vi passerar en stor festival. Där leker en stor och klumpig kvinna jag kände som barn. Hon sitter i en enorm grävskopa. Kvinnan vill visa att hon minsann kan visa ömhet med stora maskiner och hårda material, hon smeker försiktigt kinden på min manliga granne med den enorma skopan. Det går bra. Hon gör honom inte illa. Vi skrattar allihopa. Jag är bland vänner.
 Men så inser jag att jag har glömt en av hundarna. Jag grips av panik och måste tillbaka. Då vandrar jag bakåt i tiden 10 000 mil och år men glömmer hunden och världen är klar och full av sol och vulkanerna håller sig lugna och jorden är svart.

I den här världen finns inga dofter och det sägs att den som ska dö tappar sitt luktsinne. Men jag vet att det inte är jag för jag planerar att leva för alltid. Vilket är en lögn förstås, men en användbar sådan.

lördag 24 september 2016

Skotten i Köpenhamn

Recension för Tidningen Vi nr 11/16

I ett stycke i denna förträffliga bok liknar Moderna muséets chef Lars Vilks rondellhund vid en liten pinne som kilat sig fast precis på rätt ställe i vattnet där det strömmar kraftigt åt olika håll. Pinnen är halvrutten och inte speciellt kul att titta på, säger Daniel Birnbaum. Etablissemangets syn på Vilks blir tydlig. Kulturvärlden stängde dörren då teckningen av Muhammed som rondellhund väckte islamisters vrede runt om i världen. I stället blev Vilks en magnet för alla möjliga typer av extremister. Hotad till livet av islamister och sönderkramad av rasister. När han pressas att vara tydlig med var han står politiskt, vägrar han. Det är under hans värdighet att säga att han inte är rasist, menar han.

Och i en tid då vi är besatta av att dela in människor i goda och onda är hans ståndpunkt synnerligen intressant. Lika lite som Vilks lider Orrenius av beröringsskräck. Det märks att han känner sympati för denne märkliga, lärde humorist som alltid vägrat att gå i flock.  Orrenius åker till Paris efter Charlie Hebdo-attacken, han fikar med Fredrik Reinfeldt, han bjuder den riktigt kontroversiella Dan Parks på öl, han pratar med en av bröderna som försökte bränna ned Vilks hus, han träffar en iransk konststudent som stödjer Vilks.

Vissa av texterna har redan publicerats i DN. Vad skulle han inte kunna åstadkomma om han fick ännu mer tid på sig. Måtte någon ge honom ett stort stipendium snart. Och måtte Lars Vilks fortsätta sin konstnärliga gärning som en egensinnig pinne mitt i den väldigt strida ström som är vår samtid.

"Skotten i Köpenhamn,
Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser" av Niklas Orrenius

måndag 15 augusti 2016

Samsa, tramsa, flamsa

Jag är en medelålders dam på norra halvklotet. Jag är oroad och samtidigt inte alls oroad över världen. Jag gillar människan. I stort. Hon byggde till exempel Istanbul, hon drog vatten genom tunnlar. Hon dränerade och färdigställde broar.  Hon samsades samtidigt som hon slog ihjäl.  Hon bytte gudar.
Jag lever i kärlek. Är frisk och vid mina sinnens fulla bruk. Frihet har jag som skrymslen inuti mig själv, tack och lov. Flamsa roar mig och att tramsa och att bygga och sjunga.

Räddandet av miljön är en avancerad rädsla för döden. 
Det här radioinslaget tyckte jag var bra. Människan ÄR ju själv miljö. Man kan egentligen inte FÖRSTÖRA naturen. En gång tog jag upp detta ämne med några miljökämpar i Bryssel. De tittade underligt på mig möjligen snett. Men så är jag inte heller politiker.  

fredag 15 januari 2016

I kylan och bubbelpoolen

Kylan tar oss och konsumtionen tar oss och kärnfamiljen tar oss och våra värderingar tar oss. Den med goda signalsubstanser glider genom livet. Bygger underliga luftslott. Men luften är fri även i detta slott. Jag kan se rymden. Kylan verkar inom mig. Detta obegripliga som dagligen är. Här är jag. I alla fall denna dag. Insuper härligheten. Funderar över nästan. Vi är så många nu att jag saknar jag men är i hemlighet avundsjuk på de med svulstiga jag som pöser över. Fast ändå inte. De bröstar sig så. Och kvinnorna klappar fortfarande deras bringor. Kvinnor verkar bli tröstade av det som är svulstigt. Alla dagar lever vi. Kylan tränger in i oss men våra små klumpiga små hjärtan dunkar på. Vi tassar inomhus, kryper ihop med våra närmaste. Tar hand om alla barn, jo det gör vi faktiskt. Vi blir gummor. Våra kön faller samman. Ingen tar på oss i bubbelpooler. Inte ens de främmande männen i vår egen ålder (och det är faktiskt oerhört märkligt!) De med dödskult i skallen tafsar inte på flickor. Bättre då kan tyckas ATT pojkar tafsar på flickor. De med dödskultstänk tror att tafsandet ska börja efter att de döden dött, stackars pojkar. Måste utveckla tanken. (Note to self: inte facebooka) Asch, det kommer ordna sig. Människan är inte dum i huvudet. Jo, lite men det brukar uppstå NYA problem. Som man inte ens kan föreställa sig. Ni kan säga att jag inte kan sjunga. Men ingen kan säga att jag inte sjöng. I like that, Florence Foster Jenkins.