torsdag 9 oktober 2014

Smittan 1

Jag är en person som har en märklig historia att berätta, som jag bara för några dagar sedan bestämde mig för att försöka skriva ned, innan glömskan kommer som glömskan alltid brukar göra, till oss som inte har för vana att notera märkvärdigheter i våra egna liv.

Er som läser som säkert slukar välskrivna rader till höger och till vänster och med bestämdhet vet var någonstans man sätter punkt och semikolon och annat, ber jag om överseende med min ryckiga prosa, jag kommer förmodligen, förutsatt att jag törs lämna över denna text till någon utomstående - vilket jag nu i skrivande stund helt och hållet betvivlar- att få hjälp av den med största noggrannhet utvalda personen, som jag alltså redan nu inser att jag aldrig kommer att hitta, att rätta alla de stavfel och syftningsfel som så lätt kan smyga sig in när man arbetar så frenetiskt som jag gör, hjälp att flytta runt mina tankar till dess att de framstår som rediga och klara, putsa till orden så att jag inte alltför snabbt blottar min ringa bildning, mitt knappa ordförråd, min själs våndor och min oförmåga att tänka i raka banor.
Nej, redan nu märker ni att jag tappar tråden och försvinner i väg mot obetydligheter och nonsens! Jag tillåter helt enkelt min överhettade hjärna leda mig på villospår hela tiden. Tro mig: Jag förebrår er INTE ifall ni redan nu har tröttnat. Jag ska försöka skärpa tankarna innan jag fortsätter. Jag vilar en stund.

 Så där ja. Det var en hel radda med egendomliga sammanträffanden som skedde häromdagen. Mycket besynnerliga omständigheter som ledde fram till att jag nu, och detta måste jag nästan viska fram, har blivit vad man brukar kalla upplyst. Jag fick nämligen av en, för mig helt obekant och dessutom obetydlig och nästan, med tanke på hans ålder, föraktlig gestalt, veta att jag bär på, och nu viskar jag förtroligt i era öron: en smitta!

 Men vilken smitta sedan! Inte en snabbt kommande och snabbt övergående sådan. Inte en som människor i sin ungdom drabbas av på grund av deras späda kroppars lust till främmande element. Utan en smitta som jag har burit och burit i många år. Jag har förstått det nu med facit i hand. Jag ser tillbaka på de sista åren av mitt liv och jag vill utbrista: Nu förstår jag varför det och det skedde! Nu vet jag varför det där ägde rum! Eureka! Aha!

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida