torsdag 9 oktober 2014

Oraklet

Trots att hennes hår hade börjat gråna tillhörde hon dem som fortfarande trodde att det fanns en gud och att denne kunde tas "på bar gärning"som hon uttryckte det.
Hon sprang haltande genom de centrala delarna av staden och basunerade ut sina sanningar för alla som ville lyssna.  Hennes röst hade varit så skönklingande att de som drog sig till minnes hennes rop ansåg att det hon ropat var sant och riktigt.
Min tunga plikt blev så småningom att upplysa alla om att det var motsatsen som var sann.
Av hennes framfart fanns endast hårtussar kvar. De hade yrt i vinden och så småningom blivit ihopsopade med vintergruset.

Dikt från samlingen "Bäst i Motsatt Kön" 1996

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida