torsdag 31 januari 2013

Jens och Nike

Nike Markelius, fd trummis i Tant Strul gick ut  nyligen i Dagens Nyheter och beskrev känslan av förnedring när hon tvingas sitta på meningslösa möten med jobbcoacher eftersom hon måste ut i arbetslivet och inte får stämpla längre. Texten går att läsa här.

Någon vecka senare skrev Jens Liljestrand en text i Expressen i vilken han blir förbannad på Nike Markelius- inte för att hon beskriver det meningslösa systemet utan för att hon beskriver dessa coacher på ett förnedrande sätt. Hennes text får honom att fatta sympati för kvinnorna som fått de här otacksamma jobben. Hans text kan ni läsa här.

Nu blev det så där intressant igen på Facebook för mina bekanta därinne delar sig raskt i två väldigt tydliga läger. För Nike Mot Jens och För Jens Mot Nike.

Själv håller jag med Liljestrand om att Nike Markelius text är ineffektiv så till vida att man som läsare tar parti FÖR jobbcoacherna MOT denna 50-åriga konstnärsdiva som uppenbarligen inte kan tänka sig att köra buss eller jobba på café när hon så småningom blir frisk. Misstaget Nike gör är att hon är föraktfull mot andra offer i det olyckliga system hon befinner sig i. Ingen bra utgångspunkt för förändring. Hon ser inte systemet, hon ser onda människor som vill henne illa.

Men jag förstår känslan Nike Markelius beskriver och jag tror precis som hon att det är ett enormt slöseri på resurser att starta en jobb-coach-industri. Jag har varken under socialdemokratiskt eller borgerligt styre fått ett jobb genom arbetsförmedlingen. Stämplade gjorde jag en kort period för många år sedan och det var vidrigt. En gång gick jag till soc och det var ännu vidrigare.  Och kultursvängen är på sitt sätt också vidrig. Ingenstans är man fri.
Så här skriver Liljestrand:

"...kultursvängen som ingen annan bransch kombinerar egotrippar och bekräftelse med social och ekonomisk otrygghet. Jag har sett det i min närhet, upplevt det själv."

På 90-talet var jag periodvis lika kränkt som Nike och tyckte verkligheten stal min självbild som konstnär. Men slutligen förstod att jag aldrig skulle känna mig fri inom den självbilden. Jag begrep att jag skulle bli tvungen att klamra mig fast vid en konstnärlig identitet för att orka spela med i ett godtyckligt och korkat bidragssystem och leva osäkert, dessutom blev mina föräldrar trötta på att ständigt sticka åt mig pengar eftersom de inte tyckte att jag var genial och borde underhållas.

Och jag såg många begåvade människor i min närhet bli sjuka och gå under för att de klamrade sig fast vid den där självbilden. På grund av barnen blev jag verklighetsanpassad; en journalist. MYCKET motvilligt men ändå. Och den dag som jag inte får vara journalist kanske jag kan få jobb på restaurang igen. Dikter skriver jag som hobby.

Men vad är det vi bör diskutera?
Ska vi med skattemedel försörja ett antal kulturarbetare som inte kan leva på sin konst utan att kräva att de samtidigt kör buss eller servera på restaurang?
Om svaret är ja- i sådana fall: hur många?
Och vilka blir kriterierna för att få vara en sådan kulturarbetare?
Ska man ha kvalitetskriterier? Eller vad?

Men om svaret är nej- ska alla konstnärer komma från den övre medelklassen.
De är nämligen de enda som har råd att skapa. Jag ser det hända redan nu.

3 kommentarer:

Anonymous Göran sa...

Vi måste ha utrymme för ett kulturliv tycker jag men det är inte självklart att skattepengar ska gå till att försörja konstnärer. Sedan kan jag tycka att fördelningen är konstig när man ger Operan massa pengar och dom går ändå back medan annan konst får stå tillbaka. Prestige och status går inte nödvändigtvis hand i hand med kvalitet. Med det inte sagt att Operan står för dålig kvalitet nödvändigtvis.

Jag har full respekt för att man ska kunna välja hur man vill leva sitt liv men jag tycker också att man måste ta ansvar för att det ska fungera och inte kräva att någon annan löser problemen åt en. Precis som du beskriver, du har skaffat jobb själv och inte förlitat dig på andra.

En som kommer med en bra poäng är Madeleine Sjöstedt! http://madeleinesjostedt.wordpress.com/2013/01/30/prata-om-arbete-istallet-for-bidrag/

"Få är det som plockat upp den handske Nike Markelius kastat. Men igår gick Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand i skarp polemik i en artikel:”[D]et är inte en mänsklig rättighet att kunna leva på sin konst. Det är faktiskt inte det. Har man familj är det förbannat svårt; det är ingen skam att Nike Markelius inte har lyckats. Men det är inte heller Arbetsförmedlingens fel att hon har misslyckats.”

31 januari 2013 15:09  
Anonymous Jenny Maria Nilsson sa...

Nä, skattepengar ska inte gå till att försörja konstnärer. Men inte heller till att försörja jobbcoach-företag. Jobbcoacherna har fått 2,6 miljarder kronor och det syns inte några resultat. Då kan pengarna hellre gå till Operan. Eller varför inte till a-kassa och sjukpeng.

31 januari 2013 17:16  
Blogger Stockholm Scenkonstnärer sa...

Varför ska inte skattepengar försörja konstnärer? Ska konsten betala sig så blir den vingklippt. Konst fungerar inte som andra varor eller tjänster. Den är kostsam, och låter vi bara den som har råd vara konstkonsument kommer det bli en klassfråga att uppleva konst. Vilket det ju redan är men inte borde vara.
Vidare är allmänheten vanligen obenägen att betala konstnären vad denne behöver samtidigt som de förväntar sig att få sig konsten och kulturen till livs. Många är de konstnärer som istället för att få betalt fått oförstående miner.

31 januari 2013 22:39  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida