torsdag 31 januari 2013

Jens och Nike

Nike Markelius, fd trummis i Tant Strul gick ut  nyligen i Dagens Nyheter och beskrev känslan av förnedring när hon tvingas sitta på meningslösa möten med jobbcoacher eftersom hon måste ut i arbetslivet och inte får stämpla längre. Texten går att läsa här.

Någon vecka senare skrev Jens Liljestrand en text i Expressen i vilken han blir förbannad på Nike Markelius- inte för att hon beskriver det meningslösa systemet utan för att hon beskriver dessa coacher på ett förnedrande sätt. Hennes text får honom att fatta sympati för kvinnorna som fått de här otacksamma jobben. Hans text kan ni läsa här.

Nu blev det så där intressant igen på Facebook för mina bekanta därinne delar sig raskt i två väldigt tydliga läger. För Nike Mot Jens och För Jens Mot Nike.

Själv håller jag med Liljestrand om att Nike Markelius text är ineffektiv så till vida att man som läsare tar parti FÖR jobbcoacherna MOT denna 50-åriga konstnärsdiva som uppenbarligen inte kan tänka sig att köra buss eller jobba på café när hon så småningom blir frisk. Misstaget Nike gör är att hon är föraktfull mot andra offer i det olyckliga system hon befinner sig i. Ingen bra utgångspunkt för förändring. Hon ser inte systemet, hon ser onda människor som vill henne illa.

Men jag förstår känslan Nike Markelius beskriver och jag tror precis som hon att det är ett enormt slöseri på resurser att starta en jobb-coach-industri. Jag har varken under socialdemokratiskt eller borgerligt styre fått ett jobb genom arbetsförmedlingen. Stämplade gjorde jag en kort period för många år sedan och det var vidrigt. En gång gick jag till soc och det var ännu vidrigare.  Och kultursvängen är på sitt sätt också vidrig. Ingenstans är man fri.
Så här skriver Liljestrand:

"...kultursvängen som ingen annan bransch kombinerar egotrippar och bekräftelse med social och ekonomisk otrygghet. Jag har sett det i min närhet, upplevt det själv."

På 90-talet var jag periodvis lika kränkt som Nike och tyckte verkligheten stal min självbild som konstnär. Men slutligen förstod att jag aldrig skulle känna mig fri inom den självbilden. Jag begrep att jag skulle bli tvungen att klamra mig fast vid en konstnärlig identitet för att orka spela med i ett godtyckligt och korkat bidragssystem och leva osäkert, dessutom blev mina föräldrar trötta på att ständigt sticka åt mig pengar eftersom de inte tyckte att jag var genial och borde underhållas.

Och jag såg många begåvade människor i min närhet bli sjuka och gå under för att de klamrade sig fast vid den där självbilden. På grund av barnen blev jag verklighetsanpassad; en journalist. MYCKET motvilligt men ändå. Och den dag som jag inte får vara journalist kanske jag kan få jobb på restaurang igen. Dikter skriver jag som hobby.

Men vad är det vi bör diskutera?
Ska vi med skattemedel försörja ett antal kulturarbetare som inte kan leva på sin konst utan att kräva att de samtidigt kör buss eller servera på restaurang?
Om svaret är ja- i sådana fall: hur många?
Och vilka blir kriterierna för att få vara en sådan kulturarbetare?
Ska man ha kvalitetskriterier? Eller vad?

Men om svaret är nej- ska alla konstnärer komma från den övre medelklassen.
De är nämligen de enda som har råd att skapa. Jag ser det hända redan nu.

tisdag 8 januari 2013

Luka luka insa noka

Det finns ett feministiskt språk som heter Láadan. Visst låter det som om det konstruerats av en synnerligen hard working hemmafru på 80-talet: ordet radíidin betyder nämligen "non-holiday, a time allegdely a holiday but actually so much a burden because of work and preparations, that it is a dreaded occasion, especially when there are too many guests and none of them help".

Min favorit bland konstruerade språk är Toki Pona som konstruerats för att nå största möjliga enkelhet. 123 ord stort, 14 grundljud. John Quijada med språket ithkuil och hans gelikar är ett coolt gäng helt klart.  Läs mer om honom och andra konstruerade språk här

måndag 7 januari 2013

Blackbeansoup- räddar januari- 5 för en tia

Från rymden tack, inte från slurv och slafs

Har aldrig tänkt på att fotograferna Lennart Nilsson och Joel Peter Witkin har något gemensamt men efter dokumentären i går så ser jag likheterna.
Jag ser framför mig hur en ung och ambitiös Lennart Nilssson tassar bort till rätt avdelning på KI eller KS för att hämta ett aborterat foster.  Sedan tillbaka till fotostudion där han släpper ned den lilla kroppen i ett akvarium och ljussätter den på bästa sätt. Den svävar i rymden. Den är vacker. LIFE-redaktören jublar när hon ser resultatet. Världen jublar.

Så befäste han en föreställning om att vi kommer från evigheten (made of stars) och inte från slurv och slafs. Är bilderna "sanna"? Ja visst, om man med sann menar snyggt ljussatt foster i ett akvarium. Förmodligen färglagt i efterhand  Jag beundrar hans gärning mer och mer när jag inser vad han gjort. Se Nilssons storhet. Han var galnare och ville mer än vad man kunnat ana.

Inte "trivs bra i fängelset" för där sitter hon ej


lördag 5 januari 2013

Kära likgiltiga evighet

Teologie doktor Ann Heberlein vänder sig till Gud i Dagens Nyheter. Bilden av hennes allmäktige säger mycket om henne själv och jag förundras över vilket litet barn hon verkar vara. Bilden av ett tänkt du fungerar som en spegling av jagets alla önskningar. Hon säger ungefär: "Jag vill tro att du är en stark manlig beskyddare som tar hand om mig när jag mår dåligt".  Är det en vuxen kvinna, en feminist som talar här?
Börjar det inte bli dags att lämna gud? Det är tommare utan föreställningen om en högre makt men samtidigt lättare att andas. Man blir förstås väldigt ensam men det är okej. Har man tur träffar man andra som också är ensamma som man kan slå sig i slang med. Det finns ingen högre mening förutom den vi själva skapar. Ingen metafysisk kärlek existerar, bara den vi själva ger och tar, kärlek är en mänsklig verksamhet. Barn föds och evigheten förhåller sig likgiltig till deras existens. De kan viras in i papperspåsar och läggas i mörka gränder för att dö. Evigheten bryr sig inte. Håller helt med Marx om att religion är suckar från förtryckta varelser. Men att inte sucka gör mig förstås inte mindre förtryckt. Ödmjuk kan man vara inför andra storheter såsom tiden och rymden.

Jag försöker nu låtsas att jag vänder mig till min egen tänkta storhet. Det är inte lätt:

kära...likgiltiga...evighet...här rullar det på...vi fortsätter att plocka upp spädbarn och vira in dem i varma filtar...vi fortsätter att ta på varandra och att sjunga...kort är livet...

fredag 4 januari 2013

Framtidshopp stavas gröt

Gladiatorerna börjar klockan åtta. Har lovat min son Olle att titta på det. I kväll har vi ätit rester; ris, fiskbullar, kyckling. Chipsen och manchego-osten inhandlades i dag. Avslutade middagen med choklad med flingsalt.  Mor dricker Côtes du Rhône. Barnen dricker vatten. Far äro i Gnesta. Jag har verkligen skrivtorka. Tvingar mig själv att berätta vad jag gör i brist på inspiration. Är det så här när hälsan tiger still? Är detta tillståndet jag egentligen längtat efter i hela mitt liv?  Träffade en ung homo ludens denna morgon- hen sade att livet pendlar mellan hybris och den djupaste förtvivlan (sa hen:  förtvivlan?). Hen berättade dessutom om alla jämnåriga som skaffar kids och blir JÄTTETRÅKIGA.  Jag parerade med ett: "alla blir inte jättetråkiga. Men de flesta. Skaffa yngre vänner." Sedan försökte jag ingjuta hopp i min yngre vän och sade: hybris och förtvivlan går så småningom över. Till vad? frågade hen. Till ett slags jämnare gröt, svarade jag. 

Natt på Frejgatan

Står i pyjamas i det mörka köket och tittar ut genom fönstret. Huset på andra sidan mot Birger Jarlsgatan till är upplyst av grannarnas julbelysningar, en stjärna lyser starkt ovanför hustaket. I rummet bredvid köket ser tonårskillarna V och M på film (Ben Stiller?) I ett annat rum sover O på sin röda soffa. Drömmer kanske om "Sune i Grekland" som han såg i dag tillsammans med sina syskon och K.  O gjorde en dragning av filmen när han kom hem: en ondsint siminstruktör, en rolig pappa som gör något med en donut, någon som får ett slag mellan benen... M sover också efter att ha läst nya New Yorker allra först. Jag har tillbringat sista timmen med att läsa mig själv. Det är märkligt att vara text. Det är besynnerlig att glömma det man skriver i samma sekund man skriver det. Även detta ögonblick skall försvinna.