tisdag 23 oktober 2012

Kassa torka tårar

Fem stjärnor av Jeanette Gentele i SVD som kallar serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” "djupt gripande".  I DN heter det att Jonas Gardell bär vittnesbörd. Mina facebookvänner uppdaterar hulkande från tevesofforna. Jag såg tredje avsnittet i går och undrar vad ni alla har sett.
Innan jag börjar negga kan jag ge Stefan Sauk cred för gestaltningen av pappan. Bra gjort.
Skådisarna Adam Pålsson (Rasmus) och Adam Lundgren (Benjamin) verkar varken veta vilka de är eller har ett manus att hålla sig till. De får vänslas mest. Är de av kött och blod och bär sina egna berättelser eller klippdockor som ska gestalta en idé om unga martyrer?

Redan i första scenen anade jag oråd när jag såg Rasmus förfärligt översminkade sår. (Linda Blair?)
Och Paul, bögen som spelas av Simon J Berger, vars roll är att hålla ihop det unga böggänget. Vad ska jag säga? Jag har känt många Paul.  Alla dessa har framförallt- och detta är viktigare än röda tånaglar eller långa örhängen- haft ett varmt hjärta och omfamnat människor. Det är så de skapar en gemenskap runt sig. De har inte varit cyniska och kyliga som Berger får denna karaktär att framstå.

Jaha, där sitter kompisgänget och firar jul igen. Paul i mitten säger lite vassa kvickheter.  De andra bara reagerar på hans repliker, fnissar ansträngt för så kul är det inte.  Snart ska alla dö. Varför ska jag tro på denna gemenskap? Jag tittar på ett rätt kasst martyrspel. En dyr pekoral.

PS Ja, Ingrid det var roligt att de spelade in på din gård DS

fredag 19 oktober 2012

Den leende cyklisten/ Dag 1

I dag var det premiär för konstprojektet Den leende cyklisten.

Vid Kungsgatan stannade en välklädd karl vid övergångsstället för att jag skulle cykla förbi. Men då stannade jag, log och släppte fram honom med orden "det är jag som ska stanna". Han log tillbaka.

Vid Strömbron stannade jag för rött bredvid en ung dam i nylonstrumpor, pumps, kjol och urringad tröja. Det blåste kallt från havet och började regna. "Oj oj, oj, du är fel klädd i dag" sade jag. "Usch, jag vet" sa hon. "Men du är snygg!" sa jag och log. Hon log.

Vid Hornstull väntade jag på grön gubbe vid övergångsstället. En farbror stod bredvid. "Här kan man få stå länge" sa jag och log. "Vasa?" sa han.  Sen blev det grönt.

Vid Zinkensdamm cyklade jag förbi en liten dam med röd "kepshjälm", alltså en cykelhjälm som är förklädd till keps. Jag var på vippen att ropa: "Snygg keps!" men hindrade mig eftersom jag såg risker med att damen skulle tappa koncentrationen och köra rakt in i en refug.

Vid Sveavägen stirrade jag på en snygg karl med tangorabatt medan jag låste upp cykeln. Han log. Jag log.

INGÅR: Kropp, cykel, lampa på kvällen, stänkskärm, tydliga tecken hos cyklisten när den svänger, hyfs och stil och respekt för andra personer och bilar som också har rätt till staden osv

INGÅR INTE: att alltid stanna för rött, att aldrig köra på trottoar, att aldrig köra mot enkelriktat, att aldrig skälla tillbaka på tanter som skäller på en för att man cyklar på trottoaren. Ju färre gånger man behöver sätta ned foten mellan punkt A-B desto fler stilpoäng får man.

TEMA: storstad, vänlighet, hålla sams om det utrymme man har, visa hänsyn, sprida god karma. 

Etiketter:

onsdag 10 oktober 2012

5 år med Lars Vilks

Jag har läst Vilks blogg länge. Han har lärt mig att ha ett kritiskt förhållningssätt till konstvärlden och jag förstod intentionerna med hans Muhammed-teckning som jag läste om på semestern på Gotland i juli 2007. Den tillkom för att han ville gestala ett ämne vid en gräns där den svenska samtidskonsten inte ville och inte vill befinna sig- det vill säga vid gränsen mot islam. Det var när Tälleruds hembygdsgård inte ville visa teckningen av säkerhets skäl som den blev en nyhet. Vilks sökte alltså inte uppmärksamhet, han gavs den.

Jag hade mitt första gräl men verkligen inte mitt sista (för det var i går) om Vilks intentioner den sommaren. Förstörde stämningen vid middagsbordet tyckte min man. Vi grälar fortfarande om Vilks, kanske är det vårt sätt att bidra till konstprojektet.

Förra veckans Uppdrag Granskning övertygade mig inte om att Lars Vilks har en dold politisk agenda. Inte heller att hans innersta önskan skulle vara att hetsa mot muslimer. Programmet avslutade med att Janne Josefsson anklagar Vilks för att vara islamkritisk, “du har sagt att de flesta muslimer är bokstavstrogna”.  “Nej, jag säger (i radioprogrammet) att den islamiska världen domineras av dem”, sa Vilks. Då spelade Josefsson upp den oklippta intervjun från Kulturnytt. Vilks säger på bandet att muslimer i allmänhet är bokstavstrogna. Men Vilks poängterar återigen att kontexten var islamska länder. Vilks vankar nu virrigt fram och tillbaka och ser ut att ha tappat greppet.  Ungefär som att han inte VET SJÄLV var han står i frågan. Josefsson vill få oss att tycka att det Vilks säger är superkontroversiellt och att han nyss avslöjat sig. Hotar bokstavstrogna muslimer i islamska länder demokratiska värderingar och yttrandefrihet?  I ett land som Egypten kanske man kan svara ja. I Turkiet träffade jag flera som tyckte så. Var står Janne Josefsson själv?

Vilks arbetar konceptuellt. Återigen: Konstupplevelsen är inte teckningen som sedan förvandlades till politik och en yttrandefrihetsfråga.  Det är det symboliska värdet vi har laddat teckningen med och sedermera vad vi projicerar på konstnären själv som är själva grejen.  Han har ställt sig vid en för oss (oss=svensk media/ medelklass/ ofta vänsterliberal konstpublik) oerhört besvärlig gräns. Och det vi upplever, känner, tar ställning för eller emot när vi betraktar hans “konstverk” är del av verket.  Som alltså inte blir klart förrän det ställs ut. Och ingen upplåter en konsthall åt Vilks att ställa ut i. För det är för farligt.

Han är glasklar på bloggen. De gånger jag sett honom på teve slår det mig att han inte debatterar lika väl som han skriver. Men alla starka känslor, åsikter och affekter han väcker hos sin omgivning har lärt mig något om vad samhället står i dessa frågor.  Täppas Fogelberg tycker att hans hus ska stormas, Leif GW är inne på liknande vildsinta tankegångar.

Jag kan också känna mig provocerad när han i Josefssons program till synes lallar med på Sion-konferensen. Han smalltalkar, han skämtar om mordförsöket. Josefsson vill att han ska använda sin position i rampljuset till att slå näven i bordet och säga emot. Men det gör han inte. Men tänk efter- är det hans jobb? Platsen han åkte till skulle jag inte veta något om i fall det inte var för honom.  Och varför kräver vi av Vilks att han ska arbeta journalistiskt och redovisande? Journalistiken får väl vi själva klara av. Han anklagas av till exempel Åsa Lindeborg för att “bara” jobba mot islam- men islam var ju och är ju den blinda fläcken. Konstvärlden ljuger sålunda när den påstår sig vara intresserad av yttrandefrihet, gränser och provokationer. Man kan inte hylla Pussy Riot samtidigt som man dissar Vilks. Det är hyckleri.

Det finns en annan gräns han synliggjort, den mellan honom och konstetablissemanget. Det var rätt tyst på kultursidorna hela sommaren 2007. När det började skrivas var det mestadels negativt. Det vill säga vad Vilks gör accepteras inte som bra konst Etablisemanget brukar försvar sig med att det Vilks gör är "dåligt". Men inte kan man väl ha synpunkter på ett verk som ännu inte är klart. Därför tycker jag att de också hycklar. Vad säger det om vårt kulturklimat? Vad har egentligen hänt med västvärldens syn på yttrandefrihet sedan Salman Rushdie gav ut Satans Verser 1989. Att den som provocerar en våldsam minoritet får skylla sig själv?

Vilks kritiserades för sitt dåliga omdöme, att han inte “höll hunden i kopplet” när han for till New York i somras. Men ha i åtanke att det var svensk media som blåste upp det hela, inte Vilks själv.  Och jag kan inte se några tecken på dåligt omdöme eftersom VI reagerar och får möjlighet att själva ta ställning. Så får vi en lektion i extremism. Vilken annan konstnär lär oss detta?

Lars Vilks är inte som Aftonbladets Åsa Lindeborg påstår feg. Tvärtom är han modig och tror så starkt på det han gör att han struntar i andra människors negativa projektioner.När den dagen kommer att islam blir mindre laddat kommer vi omvärdera hans gärning. Läs hans blogg, lär av honom, varför inte försöka hitta ANDRA gränser och tystnader i vår samtid?  Livet är kort, konsten är lång. Det fria ordet får inte undvika farliga områden och konsten ska inte väja för besvärliga ämnen.
Häromkvällen var för övrigt en bra och sansad debatt på Publicistklubben som man kan se här.  Det gladde mig att Marianne Lindberg De Geer står upp för konstens frihet.

torsdag 4 oktober 2012

Narcissism på nätet?



 Hasselbladstiftelsen och Göteborgs Universitet anordnade ett seminarium i Göteborg den 2 oktober på temat ”Nätet som jag- självrepresentation, sociala medier och fotografi”.

Medverkande var Sarah Kember, Louise Wolthers och konstnären Willem Popelier. Läs mer om dem här.

Sarah Kember, professor i New Technologies of Communication på Goldsmiths, University of London talade om The Ubiquitous Photography, det vill säga det omnipresenta, det allestädes närvarande fotografiet och hur den nya informationsteknologin omformar vår syn på oss själva.
Enligt henne är vi så att säga fångna i den eftersom den både är osynlig och ideligen förändrar sig efter våra behov. Hennes forskning är inriktad på feminism, teknikstudier och nya medier. Jag anade en dystopisk ton i hennes resonemang, vi är inte fria, vi är varor på det nya kommersiella fältet, både producenter och konsumenter i ett: ”prosumenter”. Som att teknologisk utveckling har en inneboende intention att vilja snärja och övervaka. Hon förnekade detta när jag frågade men samtidigt använde hon ord som "absurt" att vi skulle ha datorer i toaletter i framtiden. Det kan man ju tycka. Eller inte.
Men hennes budskap är bra: vi måste bli medvetna om vår roll för att kunna förändra den framtida teknologin och därigenom den framtida berättelsen om oss själva. Hur ställer man sig utanför? Hur kan man hitta nya sätt att vara oppositionell på? Det kan man grunna på.

Louise Wolthers, Hasselbladstiftelsen var nästa talare. Hon forskar om linsbaserade övervakningssystem och begreppet ”övervakningskultur” återkom ett flertal gånger under anförandet. Hon presenterade tre konstnärskap: Hasan Elahis www.trackingscience.net, Lorie Novak vars projekt Collected Visions var en av de första interakiva storytellingsajterna och danskarna Bojen och Ørums gemensamma videoinstallation AutoBiography. De sistnämnda använder matematiska formler för att generera nya tolkningar av deras egna identiteter och undersöker därigen begreppet självbiografi.
Här hade jag lite svårt att hänga med, det blir alltid så när forskare läser högt ur sina papper. Jag önskar mig en text att reagera på, annars kan man inte hitta svagheterna.  Eller att hon släpper pappret och talar med oss- men då blir det slarvigt tänkt tycker forskarna, Synd för ämnet att det inte kommuniceras UTÅT.

Sist men inte minst : den holländska konstnären Willem Popelier. Han började sin presentation med att skryta om alla sina konstnärliga utmärkelser. Snabbt insåg man att han skapade satir och mycket riktigt- han ville visa hur vi skryter i sociala medier såsom Facebook. Här ruskade jag på huvudet för jag känner inte igen beteendet annat än som perifert, men Valands Hans Hedberg som satt till vänster om mig måste känna många skrytmånsar för han skrattade så att han skakade. Poängen som alltså Popelier ville göra var: Sociala medier gör oss skytsamma...OK, fattar poängen, men håller inte med.
Popelier berättade sedan om sin bok ”_och Willem” som berörde mig av helt andra skäl än de han framförde. Popelier har en tvillingbror som skildes från familjen tidigt i livet. Så de två bröderna växte inte upp tillsammans. Popelier hade skapat projektet kring bilder av de två barnen, bilder där man alltså inte vet vem som är vem osv. Han beskrev detta som en undersökning av identitet men under ytan anade jag en annan och svårare berättelse: en om förlust. Där blev det väldigt intressant, särskilt som tvillingbrodern inte ville vara med i bokprojektet och Popelier tog bort hans namn och ansikte från boken.


Sedan beskrev han Showroom Girls där han cyberstalkade två fjortonåriga tjejer. Genom att hämta bilder från en affär, där tänkbara köpare provar datorns inbyggda kamera (Tänk vårt beteende på Siba, Elgiganten) hade han använt bilder på två poserande tjejer som lagrats, letat reda på deras identiteter, tagit reda på så mycket han kunde om dem och sedan ställt ut det hela UTAN att informera tjejerna. De fick reda på projektet när de hade läst om det i tidningen- de och deras föräldrar undrade varför han inte hade kontaktat dem. Och det undrar publiken också. Han hävdade att metoden var den enda rätta eftersom syftet var att visa hur lätt det är att leta rätt på information om enskilda. Syftet med projektet var också en undersökning av den digitala narcissism som råder enligt Popelier.

Här opponerar jag mig återigen. Konstnären verkar hysa en gammaldags, mainstream syn på medier och teknologi som jag känner igen från föräldrarmöten. Kontentan: 1. Det finns mängder av onda människor där ute som stalkar oss. 2. Människor blir narcissistiska på grund av sociala medier. Jag SER inte dessa fenomen i min omgivning, håller inte med. Förstår faktiskt inte vad narcissism har med tonåringarnas kråmande framför datorns kamera att göra? De vill ju vara snygga och bli sedda. Inget nytt. Teknologin gör oss möjligen mer exhibitionistiska, sociala och lekfulla. Och låter världen veta det. Tvärtom tror jag: bilderna och all meningslös info vi slänger upp på oss själva gör oss  MER medvetna om hur obetydliga vi är på det stora hela och alltså MINDRE narcissistiska. Jag tror inte heller det är någon större risk för majoriteten av oss som lever i demokratier att bli övervakade eller förföljda på grund av vad vi lägger ut på Facebook. Jag skulle vilja säga att det faktiskt är mer narcisstistiskt av Popelier att utsätta dessa minderåriga för sitt konstprojekt. Han anser ju att hans högre syfte står över deras behov av att få leka i fred. För mig faller alltså premisserna för hans resonemang. Narcissmen bär han på, inte nätets tonåringar. Vi ser hos andra vad vi bär på själva.

Men överlag var det spännande som sagt att få reda på vad samtidsforskarna fokuserar på. Seminariets organisatörer var Hans Hedberg, Gunilla Knape, Tyrone Martinsson och Louise Wolther. Läs mer om seminarieserien här.

onsdag 3 oktober 2012

August- en djefla utställning=WOW

 Jag hade nästan tänkt att inte åka förbi Liljevalchs och pressvisningen för jag är trött- inte på Strindberg men väl på Strindberg-årets alla jippon. Men jag cyklade till Djurgården och släpptes in och trädde in i en helt otrolig utställning som säkert Strindberg skulle ha gillat för den var MODERN och RÖRLIG och hade SJÄLVFÖRTROENDE. Scenografen Ulla Kassius ("Geniet från Söder" sa Mårten Castenfors och jag håller med) Marie Lundquist ("Sveriges bästa författare", sa Castenfors) med flera deltog. Och de hade haft KUL när de gjorde den och det märktes på dem. Vi gick genom De små gnetiga bokstävernas rum,  Guldmakarens rum, Inbillningarnas rum och Kryptallens rum med flera rum. Jag hinner inte skriva mer om detta nu men det var riktigt djefla bra.  Läs mer på  Liljevalchs hemsida. Öppnar i övermorgon.

Självporträtt med löv och blå byxa